E. Ödmjukhet och kristlig fullkomlighet. VII. Slutbetraktelse. FÖRORD. Den teologiska epok, som i relativ avslutning ligger närmast bakom oss, har i systematiskt hänseende framför allt varit intresserad av de s. k. inledningsfrågorna. Detta har berott på flera orsaker, som här ej skola närmare beröras. De senaste årens teologiska strömningar ge emellertid tydligt vid handen, att på detta område en bestämd förskjutning ägt rum till förmån för den >speciella» dogmatikens, resp. etikens uppgifter. Den insikten synes mer och mer mogna, att den systematiska teologien i längden måste bli lidande på en ensidig inriktning mot de principiella frågorna av religionsfilosofisk och religionspsykologisk art. I denna betoning av den kristna systematikens inre uppgifter ha vi tvivelsutan att se ett tecken på nyvaknad andlig kraft, som ej kan undgå att komma vetenskapen till godo. Ej så som vore det någonsin för systematikern tillåtet att sätta sig över de principiella» problemen, men det är minst lika farligt att försumma besinningen över de internt kristliga trosspörsmålen eller gå till deras lösning med hjälp av främmande, på dialektisk eller komparativtreligionshistorisk väg vunna normer, som till sist visa sig ej kunna göra full rätt åt det för den kristna uppenbarelsen specifikt egendomliga. Den ena uppgiften får ej uttränga den andra. Här måste vara ett ständigt samspel av synpunkter, som inbördes kontrollera och berika varandra. Med den framhävda reaktionen mot ett ensidigt sysslande med den systematiska teologiens principfrågor torde också på det intimaste sammanhänga det oförtydbara intresse, varmed man på nytt vänt sig även till det problem, som i denna undersökning är föremål för behandling. Ej minst Karl Holls djupgripande Lutherstudier ha öppnat ögonen för nödvändigheten att på nytt penetrera syndens problem från djupare synpunkter än dem, som i regel kännetecknat den gångna teologiska epoken i dess beroende av |