I.

Den äldre tiden.

Schofetisk och nabiistisk rūaḥ-föreställning.

För att finna, huru långt föreställningen om rūḥ, anden, sträcker sina rötter tillbaka i det israelitiska folkets historia, äro vi i främsta rummet hänvisade till dess äldsta, i den gammaltestamentliga skriftsamlingen bevarade urkunder. Genom sin rikedom på upplysningar och antydningar om Israels religiösa föreställningsvärld och allmänna sätt att tänka och känna äro dessa urkunder för oss av mycket stort värde.

Tidigast möter oss föreställningen om anden, rūaḥ, i Domareboken och Samuelsböckerna, i vilka traditionerna bevarats om det israelitiska folkets öden under de båda på erövringen följande århundradena. Berättelsestoffet i dessa böcker torde, ej minst där det har folksägnens art, gå så långt tillbaka, att det giver oss en möjlighet att relativt omedelbart lära känna den tids föreställningsvärld som avspeglar sig däri. För vår kännedom om Israels religiösa tänkesätt under domaretiden och den första konungatiden är detta förhållande av den största betydelse.

Vid en undersökning av det sätt, varpå rūaḥ förekommer i Domareboken och Samuelsböckerna, visar det sig snart, att rūaḥ står i närmaste samband med den folkliga föreställningen i det gamla Israel, att varhelst hos en man en mer än vanlig, övermänsklig, styrka, kraftfullhet eller duglighet röjer sig, denna leder sitt ursprung från Jahve, Israels Gud. Det är Jahve, som genom sin mäktiga, starka, våldsamma kraft skänker styrkan och dugligheten samt den därmed förbundna framgången, och det är detta som uttryckes genom föreställningen ruah jahua. När en man gripes av en våldsam kraft, som sätter honom i stånd att utföra eljest för honom omöjliga ting, beror detta på Jahves rūaḥ, som griper honom eller faller över honom.

I-2639. S. Linder.

Klart kommer denna uppfattning till synes i källornas framställning av den äldre eftermosaiska tiden, domaretiden och övergångstiden till konungadömet.' När de gamla folkhjältarna skildras, som kämpa mot Israels fiender, behärskas skildringen av föreställningen om Jahves kraftmättade rūaḥ, som kommer på dem och gör dem till det heliga krigets bärsärkar. Det är särskilt i striden mot Israels fiender som Jahves rūaḥ kommer på i all sin obändiga, våldsamma kraft.

Att rūaḥ jahuæ i det äldsta Israels föreställningssätt har denna innebörd av obändig, våldsam kraft, som slår fienderna med förfäran och leder Israels hövdingar till seger, sammanhänger med gudsföreställningen. Jahve, Israels Gud, är för domaretidens Israel icke ett begrepp eller en tam tankebild, utan Jahve är den verksamme och väldige, som leder Israel och i synnerhet i drabbningen är sitt folk nära och kämpar för det och skänker det seger. Israels Jahve är stark, hjälpande och räddande eller hänsynslöst straffande och förödande vilja, som visar sig och handlar med våldsam, oemotståndlig kraft, inför vilken fienderna förfäras och hans eget folk känner bävan på samma gång som tillförsikt och segervisshet. Jahves ruh, uttrycket för Jahves kraft såsom närvarande och verksam, är alltså inbegreppet av Israels Guds kraft, som kommer på hans hövdingar och kämpar och griper dem och tvingar dem att handla och kommer dem att rycka folket med sig till seger.'

Ett tidigt ställe, där hjältekraften tolkas som en verkan av Jahves ru, finner jag Dom. 6:34. Sammanhanget är detta. Midjaniterna, amalekiterna och »de östra nejdernas söner», d. v. s. beduinstammar från trakterna österut hade samlats vid Jordan och brutit in på den bördiga Jisreelsslätten, där de lägrat sig, tydligen

1 Tvenne olika källor har den textkritiska forskningen påvisat i de urkunder som behandla detta tidsskede, Domareboken och Samuelsböckerna. Den ena källan synes vara något äldre än den andra. Budde betecknar de båda källorna som den jahvistiska och den elohistiska. Andra forskare beteckna dem mera försiktigt som K' och K2.

* Det våldsamt förskräckande hos Jahve, som slår fienderna med förfäran och fyller hans eget folk Israel med bävan på samma gång som tillförsikt och segervisshet, har Söderblom betonat och sedan Otto träffande karakteriserat såsom det numinösa», Rudolf Otto, Das Heilige13, 1925, Aufsätze das Numinose betreffend, 1923. Huruvida den säregna innebörden i det äldsta Israels rūaḥ jahua härleder sig från rūaḥ eller jahuæ, söker jag visa i kapitlet om Jahve och ruaḥ, sid. 135 f.

för att sedan fortsätta plundringståget västerut. Faran var större än vid de mindre strövtåg, som nomadstammarna österut ej sällan företogo mot kulturlandet. Därför uppväckes en folkhjälte. »Men Jahves ruh hade iklätt sig Gideon, så att han stötte i stridsluren.»>< Här verkar uttrycket ruh jahu som om det redan vunnit burskap i språket. Det är ett gängse uttryck, som icke behöver förklaras. Det kommer oförberett, och genast förstår den forntida israelitiske berättarens åhörare, att berättelsens hjälte framträder. Egendomligt är uttrycket, att »Jahves rūaḥ iklätt sig Gideon», lābšā 'æt- gidōn. I den äldre gammaltestamentliga litteraturen står uttrycket ensamt; i den yngre finnas två belägg, 1 Krön. 12: 19 och 2 Krön. 24: 20. Uttryckets innebörd är klar, nämligen att Jahves rūaḥ gripit Gideon.' Själva den ursprungliga föreställningen, som format det egendomliga språkliga uttrycket, torde emellertid vara den, att Jahves rūa ikläder sig Gideon såsom man ikläder sig en dräkt. Det är Jahves rūaḥ som begagnar Gideon såsom sin omklädnad, sitt redskap. Sv. Kbl. översätter fritt »Men Gideon hade blivit beklädd med Herrens Andes kraft» och ger därmed en motsatt tolkning åt bilden. Den gammalisraelitiska föreställning, som röjer sig i uttrycket lābšā 'ætgid on är alltså den, att Jahves rūa är det verksamma i folkhjälten, och att denne är blott en omklädnad, en yttre form. Det är Jahves rūah som är det egentligen verksamma, icke Gideon, och rūaḥ är här inbegreppet av verksam kraft.

Ännu ett tidigt rūah-ställe av samina innebörd finner jag Dom. 11: 29.3 Israel befann sig i ett farligt läge till följd av ammoniternas anfall, och dessa ville ej höra på Jeftas uppmaningar

2 Så översätter Nowack fritt: »Und Jahve's Geist hatte Gide'on erfasst», HK. Giesebrecht menar, att Jahves rūaḥ här tänkes personligt, motsvarande den personligt uppträdande mänsklige ruah, Die Berufsbegabung der alttestamentlichen Propheten sid. 129.

2 Där Sv. Kbl. (Svenska Kyrkobibeln 1917) giver den riktiga tolkningen av grundtexten, följer jag densamma. Där jag återigen finner, att grundtexten bör tolkas på annat sätt, eller att denna är skadad och kan rekonstrueras med tillhjälp av de gamla översättningarna eller andra textkritiska hjälpmedel, föredrager jag att gå den väg som jag finner riktigast.

3 Nowack försvarar, H K, gentemot Moore, Judges, vilken betraktar v. 29 som en sammankittande redaktionell tillsats, förefintligheten av gammalt språkgods och fattar som en tillsats av den jehovistiske bearbetaren blott versens senare del. Detta överensstämmer med min uppfattning, att detta rūaḥställe är gammalisraelitiskt. Dom. 3: 10 tillhör däremot Rd och återger den deuteronomistiska generaliseringen av den schofetiska ruah-föreställningen.

till dem att låta Israel vara i fred. Det är i detta farliga läge som det berättas, att då kom på Jefta Jahves rūah», ṇatthī ʻal-iiftāḥ rūaḥ jahua. Även här är Jahves rūḥ subjekt. hājā står i betydelsen verksamt, intensivt vara. uatthi al har därför, såsom ett flertal belägg från olika tider visa, med rūaḥ jahua såsom subjekt innebörden >>kom på». rūah jahua förbinder sig gärna med uttryck för intensitet och verksamhet, ty det är självt verksamhetsmättat.

Föreställningen om folkhjältarnas utrustning med ruh jahua, som sätter dem i stånd att utföra ovanliga befrielsegärningar, förbindes såväl i berättelsen om Gideon som i berättelsen om Jefta med en religiös historiebetraktelse. I berättelserna om Simson, den fornisraelitiska folkliga traditionens hjältegestalt framför andra, visar föreställningen om rūaḥ jahua en mera folklig prägel och är samtidigt fri från det omedelbara sambandet med den religiösa historiebetraktelsen samt från etiska synpunkter. Över rūah jahua vilar i Simsonberättelserna en prägel icke blott av våldsamhet utan av godtycklighet.'

Simsonberättelserna behärskas av föreställningen om den övermänskliga kraften, som verkar i Simson. Betecknande för uppfatt

Gunkel hävdar, Die Wirkungen des heiligen Geistes, Göttingen 1888, sid. 17, att i de om Simson berättade kraftgärningarna Jahves andes verksamhet förutsättes, icke därför att dessa kraftgärningar äro av betydelse för Guds syften med Israel, utan helt enkelt därför att de övermänskliga kraftyttringarna såsom sådana betraktas som en verkan av anden». Detta är så till vida riktigt som de folkliga sägnerna om Simsons hjältebragder icke omedelbart giva uttryck åt någon historiebetraktelse. Men å andra sidan framställes dock Simson i den folkliga sägnen som den väldige israelitiske kämpen mot de hotande filisteerna, och varje avbräck han genom sina kraftdåd gjorde dessa Israels arvfiender tjänade att försvaga deras makt och hålla dem från livet på Israel.

Att Simsons burleska hjältedåd i varje fall för israelitisk uppfattning tjänade Israels sak framhåller även Kautzsch. Att Simson »gripes av Jahves ande> förbindes upprepade gånger med handlingar av hämnd på filisteerna, Religion of Israel, A Dictionary of the Bible, Extra Volume, sid. 653.

Därtill kommer, att när Jahves ande faller på Simson, följden blir ett kraftdåd. Det är något som sker och uträttas. Även när Dom. 14:6 i vingårdarna vid Timna Jahves ruaḥ faller på Simson, så att han sliter sönder lejonet, eller när Dom. 15: 14 Jahves rūaḥ faller på den bundne Simson, så att han sliter banden och slår ihjäl tusen filisteer, uträttar han dock något.

Gunkels jämförelse av dessa ställen med de nabiistiska ställena ur Sauls historia, 1 Sam. 10: 6 f., 19: 20 f. är alltså icke träffande. Ett stöd för min uppfattning finner jag även däri, att i de nabiistiska textställena den rūaḥ

ningen av denna kraft är uttrycket Dom. 13: 25: »Och Jahves rūah begynte driva på honom». Sv. Kbl. översätter fritt »begynte att verka på honom». Grundbetydelsen av p ́m är »ansätta», »tränga», >> driva på», och lefåamō är säkerligen med Budde' att fatta om »en plågsam jäsning» av den övermänskliga kraften, som spänner på och vill taga sig uttryck i handling. Föreställningen är alltså den, att rūaḥ jahua ansätter Simson och driver på honom.

En liknande föreställning om den övermänskliga kraftens inverkan möter oss på de övriga ruh-ställena i Simsonberättelsen, Dom. 14:6, 19 och 15: 14. På samtliga dessa ställen användes uttrycket: uattiṣlaḥ ‘ālāų rūaḥ jahu: »Och Jahves rūah trängde på honom», Sv. Kbl. översätter något friare: »Då kom Herrens Ande över honom». Så översättes uttrycket också i allmänhet. Men de västerländska språkens »komma över» motsvarar till sin innebörd ej fullt det hebräiska ṣālaḥ, vars grundbetydelse är »tränga in »eller >tränga igenom». Använt, i förbindelse med direkt objekt, om färdemannen betecknar det, att denne »tränger igenom» till målet, d. v. s. når fram till detta. I förbindelse med en handling eller avsikt betecknar ṣālaḥ, att handlingen eller avsikten tränger igenom, d. v. s. lyckas. ṣālaḥ har alltså i denna användning icke innebörden av påverkan utifrån utan betecknar, att något av inre drift sätter sig igenom utan att kunna hejdas. Samma innebörd har ṣālaḥ även i förbindelse med ruh jahua. Det betecknar icke, att rūah utifrån >> kommer över» och rycker med sig, utan avser en kraft som tränger på och genomtränger och driver till handling utöver vanligt mänskligt mått. Med salaḥ förbinder sig alltså föreställningen om en tvingande kraft, som verkar och driver på med våldsam intensitet.3

påverkades tillstånd gärna betecknas som ett hitnabbot, vilket däremot aldrig är fallet i de schofetiska textställena. Ännu tydligare blir detta, om hitnabbōt har glossolalisk innebörd. En sådan uppfattning hävdar Gunkel: Die Wirkungen des heiligen Geistes sid. 21, och från allmänt religionshistorisk synpunkt Linderholm, Pingströrelsen, Stockholm 1924, sid. 40. Simsons kraftprov äro icke förenade med glossolaliska fenomen. Det av Jahves rūaḥ framkallade tillståndet är här ett helt annat.

2

2 Sam. 19: 18. Stället Am. 5:6 är sannolikt att betrakta som textskada och därför alltför osäkert att bygga något på.

3 Uttrycket ṣālaḥ ʻal innebär icke föreställningen »komma över» i bemärkelsen "ovanifrån komma på›. Belysande är, att ṣālaḥ icke användes om att gjuta en vätska.