gar inom den följande kyrkohistorien varje drag av konstlad ödmjukhet och överdriven, tyngande självanalys. Själv är han buren av ett starkt medvetande om sin stora uppgift och om värdet av de gåvor, han av sin Herre fått till uppgiftens fyllande.' Att man för förståelsen av denna starkt aktiva, segervissa stämning och aldrig tröttnande vilja till kamp och fortsatt löpande på vädjobanan måste hålla i minnet den eskatologiska spänning, som behärskar aposteln, lider intet tvivel. Det ständiga framåt, som sätter sin prägel på hans liv, tvingar honom att förgäta det som ligger bakom och oavlåtligt fästa blicken på målet. För dröjande självanalys var ingen tid i ett liv av denna grundkaraktär. Denna iakttagelse bekräftar sig ock, om vi övertänka det. ovan framhävda faktum, att den för Pauli religiösa inställning karaktäristiska rättfärdiggörelseläran genomgående och i princip är behärskad av den eskatologiska betraktelsens definitiva art. Utan tvivel har den våldsamma kraft, varmed Paulus upplevde mötet med Kristus, fått sitt uttryck i den från alla timliga hinder abstraherande tanke om en Guds suveräna rättfärdiggörelsehandling, som är en av den paulinska fromhetens mest egenartade produkter. Den innebörd av slutgiltighet, som principiellt knyter sig till denna akt, gör det naturligt, att rättfärdiggörelsen i sin mest karaktäristiska utformning bortser från alla subjektiva mellanleder mellan Guds dixaiwoię och slutmålets vinnande. Tanken på ett definitivt rättfärdigförklarande ifrån Guds sida förliker sig ej direkt och omedelbart med föreställningen om en subjektiv utveckling, som är underkastad timlighetens störningar och osäkerheter. Härigenom faller ljus också över rättfärdiggörelselärans förhållande till syndaförlåtelsens tanke. Att det mellan båda råder den innerligaste relation, framgår redan av det faktum, att Paulus låter rättfärdiggörelsen ske på grund av Kristi död, vilken tillika syftar till förlåtelse för vår synd. Paulus likställer också rättfärdiggörelsens och syndaförlåtelsens begrepp (Rom. 4: 6–8; jfr 2 Kor. 5: 19–21), då han tolkar det i Ps. 32 omhandlade icke-tillräknandet av synden såsom identiskt med tillräknandet av Kristi rättfärdighet. I anslutning till detta Romarbrevsställe är det framför allt, som Luther 2 'Jfr ock E. EIDEM: Imitatio Pauli i Festskrift för E. Stave, 1922, sid. 85. Jfr ock H. SCHOLTZ: Zur Lehre vom Armen Sünder. Z. Th. K. 1896. generellt identifierar de båda begreppen och låter rättfärdiggörelsen tillika omfatta den dagliga förlåtelsen för de troendes synd. Härmed avlägsnade han sig otvivelaktigt från den paulinska förståelsen av rättfärdiggörelsen.' Ty ehuru den åter och åter förnyade syndaförlåtelsens tanke, såsom vi skola se, ingalunda saknar anknytningspunkter hos Paulus, så har han dock aldrig direkt kombinerat densamma med rättfärdiggörelsens begrepp. Rättfärdiggörelsen är en engångsakt, som förlägges till ett bestämt tidsmoment; den är därför formellt sett alldeles olik syndaförlåtelsen, försåvitt denna tänkes såsom den gudomliga beredskapen att låta nåden gälla även vid konkreta försyndelser och lagöverträdelser. Syndaförlåtelsen träder i verksamhet från fall till fall under helgelselivets vidare förlopp, rättfärdiggörelsen abstraherar från de till utvecklingsförloppet hörande störningarna. Vill man därför identifiera syndaförlåtelse och rättfärdiggörelse under fasthållande av rättfärdiggörelsens karaktär av engångshandling, så blir den nödvändiga konsekvensen, att rättfärdiggörelsen endast får relation till de före dopet begångna synderna och uppfattas såsom en initiationshandling, varigenom det kristna livet grundlägges. Så uppfattar Wernle Pauli mening (a. a. sid. 83). Så har också mycket snart i den äldsta kristenheten saken tolkats. Det måste ock medgivas, att en dylik vändning vore otänkbar, om verkligen hos Paulus förelåge en fast förknippning av rättfärdiggörelsens och den fortsatta syndaförlåtelsens tankar. Emellertid är det uppenbart, såsom tidigare uppvisats, att det av Wernle efter mönstret av den efterpaulinska utvecklingen företagna negerandet av nådens oförbehållsamma giltighet även för det kristna livet betyder en vantolkning av aposteln och är i strid med hans klart framträdande gudsbegrepp. Detta är alltigenom behärskat av nåden såsom den översta och normgivande tanken, medan den gammalkyrkliga gudsbilden åter domineras av den mekaniska vedergällningsidén. Eftersom Guds frisägande dom en gång för alla enligt Paulus står fast, så överspänner den också det kristna livet i hela dess utsträckning. Den innesluter med nödvändighet även det närvarande nådaståndet. Annorlunda gestaltade sig saken, när rättfärdiggörelsen för den gammalkyrkliga åskådningen förlorade sin definitiva karaktär: då kom nådetanken närmast att gälla blott livet före dopet, vedergällningstanken 'Jfr TITIUS, a. a. sid. 168 ff. däremot för dess fortsättning. Härav följer nu en dubbel slutsats: dels att den gammalkristna förståelsen av rättfärdiggörelsen såsom initiationsakt för det kristna livet väl formellt är i överensstämmelse med Paulus, försåvitt han aldrig direkt satt densamma i samband med de troendes synd; dels ock att reformatorerna sakligt sett träffat rättfärdiggörelselärans grundtanke att innesluta hela det kristna livet, i dess begynnelse, fortsättning och fullbordan, under nåden. Men det är också klart, att båda dessa sätt att tolka Paulus överskrida den huvudlinje, som han med rättfärdiggörelsetanken i dess typiska formulering rör sig på. Ty båda ställa rättfärdiggörelseakten i relation till det empiriska kristna livet i dess konkreta syndiga bestämdhet på ett helt annat sätt än vad Paulus med sin supranaturala eskatologiska orientering någonsin gör. Nekas skall visserligen ej, att redan hos Paulus vissa ansatser till upplösning av rättfärdiggörelsetankens eskatologiska sammanhang och ett försvagande av dess definitiva innebörd äro märkbara, varigenom i viss mån den efterpaulinska utvecklingen förberetts. Så framställas Rom. 5:8, 9 rättfärdiggörelse, resp. försoning och kommande frälsning i domen såsom tvänne av varandra oavhängiga bevis på Guds kärlek. Möjligen är så också fallet med Kol. 1: 12-14, försåvitt som här syndaförlåtelsen, varigenom de trogna uttagits från mörkrets välde, icke eo ipso fattas såsom principiell delaktighet i det väntade arvet, utan endast såsom skickliggörande» (ixavúσavτt, v. 12) därtill. Samma förhållande kunna vi ock iakttaga 2 Kor. 3:5 ff., Gal. 2: 17; Fil. 3:9, vilka samtliga synas föra till en distinktion mellan rättfärdiggörelse (= försoning) och slutlig frälsning. På intet ställe är det dock fråga om att för det kristna livet i dess fortsättning avskriva nådeordningen till förmån för lagordningen; den förra hävdar sig på varje punkt såsom den suveräna. Sakens innebörd måste närmast förstås så, att här på rättfärdiggörelsetankens egen mark föreligger den omböjning till en subjektiv betraktelse, som Paulus eljest tillgodoser genom andra tankegångar, framför allt medelst andemeddelelsens, försoningens, trons och helgelsens begrepp. I den mån rättfärdiggörelsen (t. ex. Rom. 5:1 etc.) tänkes i det närvarande avsätta en stämning av frid och försoning i det kristna livet, ha mellan densamma och slutmålet inskjutits subjektiva mellanled och ' WETTER: Xápig, sid. 30 ff. 2 TITIUS, a. a. sid. 205. en uppmjukning av den strängt objektiva betraktelsen inträtt, som ger vid handen, att det för Paulus ej kan vara fråga om ett principiellt uteslutande av den fortsatta förlåtelsen för de troendes synd. Alltså möta hos Paulus sammanhang, som förete en blandning av den för den genuina rättfärdiggörelsetanken utmärkande objektiva betraktelsen och en subjektiv orientering, varest framställandet av en i det närvarande verksam subjektiv trosrättfärdighet t. o. m. kan framstå såsom huvudsaken. Och härvid ligger faktiskt tanken på den fortsatta syndaförlåtelsen, om än ej klart uttalad, i betraktelsens förlängning. När det på det ovan framhävda stället Rom. 5: 9 f. heter, att vi, sedan vi blivit rättfärdiggjorda genom hans blod och försonade efter den forna ovänskapen, så mycket frimodigare kunna vänta räddning undan vredesdomen, så föreligger här ett slut a majori ad minus, som framställer den redan skedda försoningen såsom det avgörande och största och allt annat som hör till frälsningens fullbordan såsom en enkel konsekvens av detta stora kärleksbevis. Klart är, att i detta »mindre» också mötande synder och brister i det kristna livet äro med inneslutna. I Rom. 8:32 ff. är visserligen ej synden nämnd bland de makter, som anklaga de utkorade, men att så enligt Paulus tänkes vara förhållandet, se vi av Rom. 8: 1. Mot allt sättes emellertid Kristi ständiga inskridande till förmån för de sina. I sådana sammanhang har dock den bärande religiösa grundtanken i rättfärdiggörelseläran, nämligen trons gripande av Guds suveräna nåd, fått ett klart och otvetydigt uttryck under uppgivande av denna läras principiella indifferens emot nådens psykologiskt-etiska bestämdhet. Ännu närmare komma vi via betonandet av tron såsom nådens subjektiva relation den lutherska fattningen av rättfärdiggörelsetanken i Gal. 2: 20: »Nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.» Under särskilt framhävande av just detta Paulusord skriver t. o.m. Wernle, som i Die Anfänge unserer Religion» återkallat sin tidigare uppfattning på denna och ett flertal andra punkter, följande: » Äro felsteg begångna, så upprättar sig tron vid Kristi kors. Guds kärlek upphör dock ej vid vårt dop! Där börjar den ju rent av för oss. Såsom kristna stå vi i nåden och hava visshet om räddning från den tillkommande vreden. Blott blicken på Kristi kors och Guds kärlek där, skänker oss en tröst, som är mäktig allt... Så leder han sina församlingar fram till den glada tron, att den kristne trots den ännu vidlådande synden får förbliva ett Guds barn, som med gott mod kan se domen i möte.'» Att Paulus skulle hållit sig själv för syndfri, avvisar Wernle nu såsom en ohållbar tanke och pekar på hans starka känsla för det närvarande troslivets ofullkomlighet såsom varning mot att konsekvent tillämpa den entusiastiska aspekten på hans fromhet. Utan tvivel ha vi rätt att anse 1 Kor. 11:31 såsom uttryck för Pauli individuella fromhetspraxis: »Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda». Här är fråga om en allmängiltig regel för den kristna livsföringen, som han nu särskilt manar korintierna att bringa till användning i samband med begåendet av Herrens åminnelse i nattvarden. Att aposteln härvid skulle ha i tanke blott sådana förbrytelser, som bragt nådaståndet helt om intet och nu krävde radikalbot» synes mig (mot Windisch) omöjligt att hävda. Det gäller tvärtom samma sak, som när han talar till de kristna i Galatiens församlingar (Gal. 5: 25 f.): »Om vi nu hava liv genom ande, så låtom oss också vandra i ande. Låtom oss icke söka fåfänglig ära, i det vi utmana varandra och avundas varandra. » Här är det verkligen fråga om »pneumatiker», som frestas och duka under för frestelsen. Riktigt anmärker därför Lietzmann2, att den slutsats, som senare möter hos novatianer och montanister, aldrig har dragits av Paulus, nämligen att varje försyndelse medför Andens förlust, och han tillägger, att Paulus i annat fall skulle hota med detta, ej blott ständigt förmana. »I kunnen icke mera synda» skall klinga i församlingarnas öron såsom ett: »I fån icke mera synda». Så föras vi ock i andra Korintierbrevet till det kända ställe, varest Paulus talar om »bedrövelsen efter Guds sinne». Visserligen syftar han här närmast på den ur hans bestraffning framvuxna sorgen över en bestämd synd (att man bland sig tolererat blodskändaren), men av hans ord framgår, att han anser bedrö 'WERNLE: Die Anfänge unserer Religion (1900), sid. 199 f. Att beklaga är likväl, att Wernle ej verkställt återtåget från sina tidigare positioner under förebringande av en lika ingående motivering som när han ursprungligen framförde sina Att en verklig »Auseinandersetzung» med desamma vore av nöden, visar med full tydlighet det inflytande, som hans tidigare grundsyn övat på en forskare som Windisch och den styrka, varmed en besläktad tankegång möter i den ovannämnda Heiligungsbewegung». teser. 2 LIETZMANN: Handb. zum Neuen Test. III: 1, sid. 63. |