varje svår synd hör under biktfadern och kan endast genom honom vinna förlåtelse. Hela det kristna livet skall in i minsta detalj stå under ständig ledning och kontroll av själasörjaren. Det är en utveckling, som nu endast begynts, men som ju längre dess mer skulle lägga sin inre följdriktighet i dagen. Vad som i den grekiska kyrkan var regel för klostrens vidkommande och vad man där tillråddes att anförtro åt den karismatiskt begåvade, det hade här blivit en allmängiltig disciplin. Den nya boten var en utifrån föreskriven ordning för den inre människan. Det var både dess styrka och dess svaghet: dess styrka gentemot ett folkmaterial, som behövde etisk fostran och handgriplig ledning, dess svaghet, försåvitt som den med nödvändighet måste våldföra sig på den religiösa innerligheten och göra intrång på det personliga gudsförhållandet. På ett alldeles nytt sätt vände nu urkyrkans tanke, att de enskildas liv skulle stå under församlingens kontroll, tillbaka. Men där var det fråga om en gemenskap av bröder, här härskade ett yttre institut och ett legaliserat stånd över en omyndig församling. Väl kunde så de mest iögonenfallande utslag av synd hållas nere, men samtidigt var det omöjligt att undvika en förfalskning av de etiska och religiösa normerna, då ju ingen än så kunnig och erfaren själasörjare är hjärterannsakare. Ett förytligande av syndbegreppet måste bli följden, i samma mån som en yttre måttstock fick ersätta den inre självbedömningen. Harnack framhåller också, att i biktbotens följe drog en högst lättfärdig sed att när som helst bekänna sig såsom en svår syndare. Vad som inom munkväsendet, säger Harnack, var drägligare, ja i många fall uttryck för ett skärpt samvete, nämligen beredskapen att ständigt bekänna sig såsom syndare och att allt mindre skilja mellan synd och synd, det hotade vid övergången till massorna att bli en ovärdig och sedligt förslappande praxis.' Man syndade och bekände helt obesvärat sin skuld utan verkligt sinnesallvar. >Hade människorna på denna tid», tillägger han, ej varit så naiva, så skulle de med detta system redan då ha blivit fullkomliga hycklare och läte sig det mänskliga lättsinnet och optimismen verkligen utrota, så skulle de samt och synnerligen ha gått i kloster».

Det lider intet tvivel, att syndaförlåtelsens hänförande, ej till de satisfaktoriska verken, utan till ångerns psykologiska process 1 HARNACK, Dg. III 324.

sammanhänger med en verklig fördjupning i den religiösa uppfattningen och den nyvaknande personalism, som beledsagar de vid denna tid från klostren utgående väckelserörelserna. Men vad som vid den nya ordningen trots allt skulle föra i avgjort förytligande riktning var den stegrade betydelse, som efterhand kom att tillfalla just de satisfaktoriska botverken. Man skall besinna, att dessa tidigare pålades av kyrkan endast i samband med de grova gammalkyrkliga dödssynderna, medan de nu kommo till användning för allt det, som inbegreps under de nya kapitalsynderna. Hade satisfaktionstanken med hänsyn härtill för det egentligt kristna livet tidigare spelat en relativt underordnad roll, så ryckte den nu fram till en princip, som mer och mer kom att restlöst överskygga detsamma. Detta blev ej minst fallet, sedan den genom redemptionsoch avlatspraxis bragts till ett uttryck, som lät sig användas även i mera utvecklade sociala förhållanden. Avlaten betecknar ju tillika undanskjutandet av den individuellt pedagogiska karaktär, som ändock alltid varit förbunden med de gamla botstraffen, avpassade som dessa i allmänhet voro efter syndens säregna art och beskaffenhet. Den generella möjligheten att förvandla och utbyta desamma markerar på ett eklatant sätt den sakligt-kvantitativa och opersonliga betraktelse, som nu rycker fram på bred linje. Härtill kommer ännu en sak. Den nya satisfaktionsteorin utgår från att synden inför Gud redan genom hjärtebot är utplånad och att satisfaktionerna avse kyrkans skyldighet att uppfostra syndaren. De eviga straffen äro härigenom redan avvända, vad det nu gäller är de timliga straff, som kyrkan pålägger och som skola sonas i detta livet eller, om så ej alls eller ej fullkomligt skett, i skärselden. Det är dessa straff, som avlaten gäller. Den uppfattning ligger också om än ej tydligt uttalad dock därbakom, att en > förlåtlig synd ej i egentlig mening är en synd emot Gud, utan emct den kyrkliga ordningen. Att härmed en förytligande faktor av det mest ödesdigra slag ifråga om det kristna syndmedvetandet skulle vara given, ligger i öppen dag. Härmed kom, såsom vi senare närmare skola se, den gamla tanken på en poenitentia fidelium såsom en fri hjärtebot inför Gud att på ett högst allvarligt sätt skjutas i bakgrunden.' I samma mån som biktseden såsom något rent tvångsmässigt alltmer mekaniserades och i många fall blev en

1

Jfr ock A. TITIUS: Zur kirchl. Lehre von der Concupiscenz i Festgabe für A. v. Harnack, 1921, sid. 330.

blott yttre formalitet, skulle intresset nämligen i stegrad grad knyta sig till det som efter undfången absolution återstod och som tedde sig såsom det svåraste: nämligen klarerandet av de under kyrkans makt sorterande timliga strafföljderna av synden. Synden blev på detta sätt i långt större utsträckning än tidigare ett mellanhavande mellan den syndande och kyrkan såsom hierarkisk institution. Den spiritualiserade kyrkotanke, som hos en Augustinus (jfr ovan sid. 223 f.), trots den nära förbindelsen mellan syndaförlåtelse och kyrkogemenskap förhindrat en dylik förgrovning av saken, har här i vidsträckt mån neutraliserats till förmån för yttre institutionella synpunkter.

Med det 12:te århundradet ha tankarna om boten vunnit den formulering, som fastställde densamma såsom ett sakrament med bikt (confessio) och avlösning (absolutio) såsom avgörande moment, koncentrerade kring prästen såsom förmedlare av nåden. Mer och mer framstår den prästerliga medverkan såsom det centrala. De hierarkiska intressena ha med inre nödvändighet fört i denna riktning, liksom ock den primitiva lekmannafromhetens behov av underkastelse och andlig handledning. Emellertid var det just på denna punkt, som en viss brottning mellan olika intressen skulle göra sig märkbar. Den nya biktboten var ju en blandningsprodukt med element från såväl den gamla fria hjärteboten för veniala synder, där ångern eo ipso ansågs medföra förlåtelse, och den offentliga boten, som endast under kyrklig kontroll och ledning förde till syndens soning. Den inbördes spänningen mellan båda dessa moment det individuellt psykologiska och det institutionella löper ock noga betraktat genom hela den katolska bottankens historia. Så var fallet ej minst vid tiden för sakramentsidéns begynnande användning på boten. Då Abälard († 1142) levandegjorde ett gammalkyrkligt moment i utvecklingen och betonade, att den rätta ångern, contritio (som framdrives av kärlek och ej av fruktan) är den syndasonande faktorn vid poenitentia, syntes han äventyra biktens och den prästerliga absolutionens plats i det hela. Gentemot den ståndpunkt, som redan i praxis nåtts, måste denna tankegång te sig betänklig. Hugo av S:t Viktor († 1141) trädde därför med all kraft in för betydelsen av prästens absolverande funktion. Abälards lärjunge Petrus Lombardus sökte lösa

frågan om förhållandet mellan contritio och confessio så, att han tillskrev den prästerliga absolutionen en blott deklaratorisk betydelse med avseende på skuldens efterskänkande. Därmed var dock ingalunda den lösning given, som den världshärskande kyrkan behövde. I denna formulering av saken var ännu ångern realgrund för förlåtelsen, och vad som utspelas inför prästen framstår vid närmare påseende såsom ett svårmotiverat plus till den i och för sig tillräckliga ångern.

Huru finna en väg att demonstrera nödvändigheten av den prästerliga absolutionen? Huru ådagalägga dess självständiga plats vid sidan av ångern? Detta problem lämnades åt högskolastikens teologer i arv av den tidigare generationen. Ångern och bikten med efterföljande absolution måste tänkas samverka vid nådens meddelande och det så att intetdera momentet eftersattes. Uppenbarligen kunde detta ej ske på annat sätt än att tankarna om prästens betydelse vid syndaförlåtelsen ytterligare stegrades. Karaktäristiskt är, att numera de förebedjande (deprecativa) formlerna vid absolutionen utbyttes emot de försäkrande (declarativa). Man gör nu gällande, att »kraften av Kristi lidande» endast genom sakramenten äro verksamma i den institutionellt tänkta kyrkan, och att prästen såsom förvaltare av dessa är det nödvändiga organet för nådens meddelande. Medan fransiskanerna stanna vid tanken, att prästen har att bekräfta det faktum, som genom sakramentets begående föreligger, skärper Thomas saken därhän, att prästen är verkande orsak (causa efficiens) vid absolutionen. Men en viss oklarhet stannade ändock kvar. Nådens nya liv, som framför allt sam manfattades i kärleken, skulle sålunda endast genom sakramentet tänkas komma till stånd. Men samtidigt fordrade man en ånger, som måste vara tillräcklig disposition för sakramentet. Av denna ånger hade man allt ditintills krävt, att den skulle vara en verklig kärleksånger och ej framgå blott av fruktan för straff e. d. Då i denna ånger alltså kärleken redan är intänkt, stod man ändock inför en kollision mellan det etisk-religiösa och det sakramentala intresset. Någon inre motivering för botens utvidgning till bikt och begäran om absolution syntes ej möjlig att åvägabringa. Såsom sådan kan man nämligen ej anse den nakna hänvisningen till att »Gud befallt» dessa ting och att det hörde med till den ödmjukhet, som boten krävde, att underkasta sig Guds i kyrkan givna ordningar. En typisk produkt av den nöd, vari man be

finner sig, är den lösning av problemet, som Thomas ger. Enligt honom är det regel, att syndaförlåtelsen inträder redan vid den sakramentet föregående contritio, men detta endast försåvitt denna i sig innehåller ett beslut eller en önskan att få bikta sig inför prästen.1 Härmed skall då contritios fortsättning i confessio vara säkerställd.

Den faktiska utvecklingen skulle emellertid ej stanna vid en dylik skenlösning. Bikten framstod ju ändock såsom en i grunden överflödig dublett till ångern. Konkret påtaglig kunde själva sakramentets nödvändighet ej på denna väg bliva. Betoningen av botens sakramentala del måste med logisk konsekvens föra till en begränsning av den psykologiska dispositionens betydelse. Först om den föregående ångern ej nödvändigt tänktes omfatta kärleken såsom den drivande kraften, kunde prästens ingripande med verklig kraft motiveras. Redan Alexander Halesius anvisar vägen. Han framhåller, hurusom Gud i nya förbundet och genom kyrkan gjort vägen till nåden lättare för människorna och att denna väg går över sakramenten.3 Och i anslutning till honom tala både Bonaventura och Thomas om ett sådant fall, att någon kommer till boten utan den fullständiga ångern (med en blott ofullkomlig fruktansånger attritio) och att denna under biktens förlopp fördjupas till en fullödig sorg över synden. Möjligheten härav bör man ej tvivla på, då ju de nytestamentliga sakramentens företräde framför det gamla förbundets just ligger däri, att de verka ex opere operato. För det fall som härvid förutsättes, en blott ofullkomlig ånger, var det ej svårt att ange biktens och absolutionens nödvändighet. Genom sakramentet först förvandlades attritio i contritio.

=

4

Den tendens till undanskjutande av den religiöst-etiska dispositionens nödvändighet, som vi redan här se begynnelsen till, skulle på ett ohöljt sätt utveckla sig hos Duns Scotus. Vad som hos Thomas betraktats såsom ett undantagsfall att en blott attritus kan genom den sakramentala botakten undfå nåden det blir hos Duns det vanliga förloppet. Här går den säkraste vägen

I

Nullus reputatur contritus, nisi habeat propositum subjiciendi se ecclesiae clavibus, quod est habere sacramentum in voto. (De forma abs., opusc. 5, c 2 ad 7.) 2 Man skilde mellan tvenne partes poenitentiae: boten såsom »dygd» eller den ånger, som syndaren hos sig skulle framkalla, och boten såsom sakrament, bestående av bikt och absolution.

3 S. IV q 59 m 2 a 4: Expeditius et melius liberatur peccator per sacramentum poenitentiae quam per poenitentiae virtutem.

Bonav. In sent. IV Dist. 17 p 2 a 1 q 4; Thomas In sent. 4: 22.

19-23440. G. Ljunggren.