I emot den mindervärdiga hopen» som visserligen »umgås med alla, hög som låg, men förtroligt endast med sina vänner> -- denna skildring förråder utan omsvep sin proveniens i en annan atmosfär än klostercellens. Vi skymta inför bilden av denne magnanimus redan de första dragen av renässansens människotyp med dess rent inomvärldsliga maktkänsla och kraftutveckling. Hos renässansmänniskan skulle de båda motiv, det asketiskt-metafysiska och det impiriskt-hitsidiga, som hos Thomas ännu sammanhållas i en artificiell enhet, klart uppenbara sin inre oförenlighet. Inom medeltidskyrkan, likaväl som inom samtidens katolicism, fullbordas syntesen endast i kraft av de båda divergerande motivens relation till den yttre kyrkoinstitutionen såsom sammanhållande faktor. Munken och den i »det aktiva livet» stående världskristne ha sin enhetspunkt i den gemensamma subordinationen under den hierarkiska kyrkoledningen. Härmed ha vi också kommit till ett inslag i det medeltida ödmjukhetsidealet, som är av allra största räckvidd och betydelse: ödmjukheten såsom lydig underkastelse under kyrkans auktoritet. Här mötas både munkar och lekmän i en gemensam förpliktelse. Den ödmjukhet, som även Thomas' magnanimus måste lägga i dagen är framför allt att förbliva kyrkans lydige tjänare i tro och gärning. Här finnas inga grader, kravet gäller utan modifikation för alla troende. Lydnadsplikten blir ju längre dess mer ett väsentligt moment i ödmjukhetens dygd. Munkkonstitutionerna innehålla de rigorösaste bestämmelser om förhållandet mellan klosterpriorn och hans underlydande; in i minsta detalj är kontrollen genomförd, både när det gäller munkens andliga och timliga livsföring. Ifråga om det fenomen, som i synnerhet inom klostren i den utgående medeltiden synes ha tagit allt större omfång - överdrift» ifråga om självspäkning och en skrupulös självanalys, som förtärde all andlig kraft — är det högeligen karaktäristiskt att se, vilket botemedel man häremot förordar, nämligen discretio, urskillning. Denna skulle åvägabringas genom att man utan uppblåst självtillit böjde sig för förmännens» anvisningar och själavårdande råd. »Urskillning eller moderation» kan framgå endast ur en sådan lydaktig ödmjukhet, som ej trotsar på det egna omdömet.2 Ib. a 3 ad 5. Härvid citeras uttryckligen Aristoteles (lib. 4 Etic. cap. 3): ad magnanimum pertinet magnum esse ad eos qui in dignitate et bonis fortunae sunt, ad medios autem moderatum. 2 Det är Luthers stora grundsynd att han i sin måttlösa förhävelse ej kunde vandra Att ett bestämt förytligande av ödmjukhetstanken på denna linje ägt rum inom katolska medeltidskyrkan, ligger i öppen dag. Ödmjukheten blir lika mycket lydnad för kyrkan som lydnad för Gud eller rättare den blir till lydnad för Gud via kyrkan. Genom den komplicerade kasuistiken i samband med botinstitutet hade man ju förstått att i vid utsträckning undergräva den enskildes religiöst-etiska autonomi. Icke blott den individuella frälsningsvissheten var härigenom principiellt omöjliggjord, utan ock självständigheten och tryggheten i individens moraliska handlande. Den ödmjuke skall i dessa stycken villigt låta sig ledas vid kyrkans hand. Denna vändning i ödmjukhetsidealet återspeglar sig på ett karaktäristiskt sätt även ifråga om trosbegreppet. Ödmjukheten i tron skall manifestera sig framför allt i det villiga tillfångatagandet av förnuftet under trons lydnad». Ja, tron behöver ju för den enkle lekmannen ej vara mera än det underdåniga accepterandet i klump av kyrkoläran utan verklig insikt i densamma (fides implicita). Den yttre auktoritetens betydelse blir allt krassare formulerad ju mera tiden framskrider. Nominalismens rationella kritik av kyrkans dogmer resulterade blott i ett än mera tillspetsat och än mera utvärtes auktoritetsbegrepp. Från Augustini: ego evangelio non crederem nisi me ecclesiae commoveret auctoritas, till en Ockams »kyrkliga positivism» är steget trots all yttre likhet i formuleringen långt. Bakom den förres auktoritetstanke skymtar Ambrosii mäktiga gestalt som representant för det samfund, som genom martyrer och trosvittnen och en levande och stark försam lingsgemenskap för Augustinus blev till frälsning från skepticismen, hos nominalisterna har denna inre förmedling av den kyrkliga auktoriteten en långt smalare basis. Här är kyrkan en religiös maktfaktor framför allt såsom förvaltaren av sakramentens supranaturala krafter. Under denna sista aspekt är det som den medeltida ödmjukhetstanken får sin i egentlig mening religiösa relation. Det drag av vördnad, som är oförytterligt för den kristna fattningen av ödmjukheten, framträder här såsom en fromhetens omedelbara reaktion inför sakramentens hemlighetsfullhet och mysteriösa djup. Framför allt är nattvarden det stora mysterium tremendum», denna underdanighetens stig, utan emanciperande sig ifrån den sunda medelväg, som kyrkan vill leda alla uppriktiga skrupulanter lössläppte den självtillräckliga individualismens förbannelse i vår världsdel. Så Dénifle, så Grisar, så katolska teologer med en mun. Frälsningsvissheten i Luthers mening är ännu i dag för katolicismen ödmjukhetens konträra motsats. där man erfar mötet mellan jordiskt och himmelskt. Att i hägnet av denna grundsyn en djup och varm fromhet kan utveckla sig skall ingalunda förnekas. Man talar också under medeltiden mycket om nödvändigheten av undergiven vördnad och ödmjuk andakt, devotio, såsom den tekniska termen i detta sammanhang lyder. Betänklig blir emellertid denna vändning i fromheten framför allt på grund av det mekaniska betraktelsesätt, som var en trogen följeslagare till hela den medeltida sakramentarismen. Det allt konsekventare hävdandet av ex-opere-operato-idén stängde vägen för en verkligt personlig och evangelisk fromhetsart. Kanske ännu mera ägnad att föra utvecklingen i riktning mot en naturalistisk frälsningsuppfattning var den mot slutet av medeltiden alltmer stegrade betoningen av de s. k. sakramentalierna såsom förmedlare av nåden. I samma mån som ödmjukhetsidén sålunda togs i anspråk för den stämning, som skulle prägla användandet av korstecken, rabblandet av avlatsböner etc., i samma mån skulle ock dess religiösa bakgrund förlora i innehåll och betydelse. Då sker en liknande depotensering även med avseende på denna form av ödmjukhetsstämning, som den vi förut bevittnat ifråga om den ofullkomliga ångern (attritio) och den virtuella» (resp. »habituella») boten. Hela det medeltida fromhetsidealet var faktiskt så uppbyggt, att det endast inom klostren kunde praktiseras i överensstämmelse med sin egen anda. Så snart det trädde utanför denna sin egentliga livsluft, måste det med inre nödvändighet bli föremål för allahanda inskränkningar och vanställande kompromisser. Mystiken var den jordmån, varur det bästa i munklivet hämtade sin näring. Därigenom räddades klosterfromheten från att definitivt nedsjunka i tomma övningar och blott yttre formväsen. Klosterlivet ägde i mystiken den balans, som den vanliga lekmannafromheten i stor utsträckning måste umbära. Genom den mildrades det yttre auktoritetstvånget: man använde sig väl av de kyrkliga sedvänjorna och de traderade tankarna, men stod på ett annat sätt i inre förhållande till desamma på grund av en spiritualiserad fattning av sakens. kärna. Men till en verklig fördjupning av lekmannafromheten i dess bredaste skikt var den kontemplativa mystikens ideal principiellt oförmöget. Varest ett sådant fördjupande skett, beror det på motiv från den strömning av evangelisk fromhet, som redan hos Augustinus sammanflöt med nyplatonsk och judisk grund22-23440. G. Ljunggren. stämning. Den asketiskt betonade hållningen till sinnlighet och värld har ej övervunnits ens genom den voluntaristiska orientering, som bryter helt igenom inom tyska mystiken. När här såsom fromhetens högsta yttring betonades den kristna ödmjukheten i motsättning mot självkärlek, så var dock även den »Gelassenheit» man härmed åsyftade präglad av starka asketiska inslag. Den sant ödmjuka människan dürstet nach Leiden und Verkleinerung ihrer selbst», heter det hos Tauler. Och han beskriver så den mystiska föreningen: »Und was bleibt dann im Menschen? Nichts anderes als ein unergründliches Vernichten seiner selbst und ein volles Verleugnen aller Eigenheit an Wille, an Gemüt, an Weise und Leben. Denn hier in dieser Verlorenheit versinkt der Mensch ganz und gar in den Grund; könnte er noch tiefer sinken, als dass er aus Liebe und Demut zunichte würde, er täte es übergern». Under korset skall villigheten att själv bli till intet t. o. m. stegras därhän, att man uppger all önskan om den egna saligheten blott för att vara ett med Guds outgrundliga vilja. »Såsom en sovande» skall människan förhålla sig till allt i världen, som kan behaga och smaka henne väl, även om det vore Gud själv. Es sei denn vernünftig oder unvernünftig; alles was da verfliegen oder zerstieben kann, daran kehre dich ganz und gar nicht, sondern drücke dich völlig in die wahre Demut, in dein Nichts und in Gottes liebsten Willen in wahrer Gelassenheit. » 3 Ödmjukhet är ett huvudord i dessa kretsar av personlig fromhet. Men den står alltid i sista hand i ett negativt förhållande till tingen. Den högsta och renaste kärleken är upplyft däröver." Johannes Tauler, Predigten (Ed. Lehmann), II sid. 54. I Sie wollen, haben, begehren und meinen nichts als Gott, nichts vom Ihren, und oft geschieht es, dass sie in die Mühen der Nacht kommen, d. i. in Verlassenheit, in Armut, in starke, kräftige Finsternis und Trostlosigheit, also dass sie weder in empfindender noch in fühlender Weise eine Stütze, ein Licht oder einen Brunnen haben, und so stehen diese Menschen in der Finsternis in rechter, wahrer Verlassenheit, als wenn Gott die Armut, das Darben und Verdorren ewiglich von ihnen haben wollte, damit sie bereit sind, auf Gottes Willen ewiglich darin stehen und nimmer gedenken, etwas damit zu gewinnen. (a. a. II sid. 151 f.) zu 3 A. a. I sid. 160. 4 Jfr Tauler: »In der ersten, der süssen Liebe (d. v. s. den lägsta graden som ännu icke frigjort sig till full Gelassenheit, utan begär lycka och njutning) kehrt er sich wohl mit Mühe von den Dingen. In dieser Liebe (i den högre graden) aber entfallen ihm die Dinge, er verschmäht sie, und es entsteht in ihm ein Überdruss und eine Verachtung von allem, was unordentlich ist ... Kinder, hier wird der Mensch höher hineingeboren und sieht die göttliche Finsternis an, die infolge des Überflusses an Unerkennbarem und Unansehbarem finster ist für jeden geschaffenen Verstand.» (A. a. II sid. 52.) När ödmjukheten tillika uttrycker sig som altruistisk kärleksdrift - såsom fallet empiriskt sett ofta är inom medeltidsmystiken' betyder alltså detta, att mystikens innersta konsekvenser ej äro fullföljda ända till slutet, utan att här motiv äro verksamma, vilkas källsprång ligga annorstädes, i sista hand på evangeliets mark. Ödmjukheten är även enligt skolastici liksom hos Augustinus den form i vilken den jordiska fullkomligheten» realiserar sig. Men medan hos Augustinus all tonvikt föll på det ödmjuka sinnelaget och det härvid förutsatta yttre förhållandet hade en jämförelsevis mycket tillbakaskjuten plats, blev, såsom vi sett, under medeltiden relationen i stor utsträckning omkastad: för den populära lekmannafromheten nöjde man sig med ett minimum av religion i detta ords egentliga bemärkelse, blott den yttre anslutningen till kyrkan och ett lydigt bruk av dess frälsningsmedel voro förhanden. Vad därutöver är i betydelse av hjärtats ständiga hänvändhet till Gud var visserligen ett ideal för den högsta fromheten, men ej en plikt för alla utan vidare. cor ho Denna uppfattning återfinna vi i klassisk formulering i skolastikens tankar om den kristna fullkomligheten (perfectio christiana). Man känner trenne »grader» av fullkomlighet: först den rent ideella, som endast är möjlig på andra sidan den jordiska tillvaron (perfectio patriae) och som består däri, att människan städse på ett aktuellt sätt i kärlek är vänd emot Gud (ut totum minis semper actualiter in Deum feratur). En sådan fullkomlig uppfyllelse av budet att älska Gud över allting fordrar ej Gud av människan, alldenstund detta ej är möjligt under jordelivets villkor. Gud nöjer sig med det av oss uppnåeliga. Här nere är det tillfyllest, om vi blott komma oss ut med det som står i vår makt. Den för oss realiserbara fullkomligheten benämnes perfectio viae, >vägens fullkomlighet». Denna fullkomlighet fördelar sig emellertid i sin tur på tvenne grader, en för det kontemplativa livet och en för det aktiva livet allt efter dessa livsformers olika resurser. Den högre graden av jordelivets fullkomlighet ernås, när människan i möjligaste mån söker imitera den ideella himmelska I sid. 475 ff. 2 Jfr F. HEILER: Der Katholizismus, Seine Idee und seine Erscheinung, 1923, |