bryta de skrankor, som hindrade det israelitiska syndmedvetandet att vinna en konsekvent personligt-religiös gestaltning. De faktorer, som härvid stodo hindrande i vägen, voro huvudsakligen av tvenne slag: dels den från primitiv religiositet och därur framgången metafy sik stammande tankegången, varest motsättningen mellan Skaparen och människan i hennes kreaturliga ringhet spelar en framträdande roll, dels föreställningen om Gud såsom rättsinnehavare, gentemot vilken människan har vissa i positiva lagbud uttryckta skyldigheter. Den förra tankegången har bidragit till att begränsa känslan för synden såsom skuld emot Gud och att degradera ödmjukhetsstämningen till en metafysiskt betonad distanskänsla; den senare har varit verksam till undanskymmande av det personliga innerlighetsförhållandets vikt och på ett falskt sätt självständiggjort människan gentemot Gud. Ehuru genom denna moralistiska tendens en motvikt skapades mot den metafysiska inställningens etiska indifferens, var likväl det härur framgående synd- och skuldmedvetandet förkrympt och saknade garantier mot irreligiösa urartningar. De ferment till en djupare fattning, som mötte hos profeterna, invecklade likväl de nämnda tankegångarna i en utvecklingsprocess, vari de visade sig ytterst peka ut över sig själva och vari de tvingades att spela en negativt tjänande roll åt den >>i tidens fullbordan» mäktigt frambrytande personligt-religiösa uppenbarelsetanken.

Den efterkanoniska epoken förmådde ej hålla sig uppe på det plan, vartill utvecklingen bragts genom den israelitiska uppenbarelsehistoriens fulländning i Jesus. Medan de nytestamentliga skrifterna i stort sett äro bestämda av den religiösa innerlighet och kraft, som utgår från Jesus, så göra sig i efterapostolisk tid snart nog främmande impulser gällande till fördunkling av det urkristna arvet. Liksom inom judendomen är det även här fråga om en modifikation av dubbel art. Dels framträder en akut moralisering av kristendomen under direkt påverkan av judiska lagoch vedergällningsidéer, dels förmärkes en stark inströmning av motiv från en fromhet av utpräglat metafysisk inriktning, den orientaliska mysteriereligiositeten. Härvid kom syndmedvetandet att påverkas på analogt sätt som tidigare inom judendomen. Synden blev nu å e. s. lika med svaghet och bräcklighet och tänktes framför allt bero av vårt väsendes bundenhet vid kroppsligheten samt kulminera i vår förgänglighet och dödlighet, å a. s. blev

synden identisk med bestämda lagöverträdelser av etisk art och hade sitt spelrum inom den mänskliga viljan, fattad såsom förmåga av sedlig valfrihet (det rationalistiskt-moralistiskt förstådda liberum arbitrium). Pelagianismen betecknar den konsekventa utlöparen av den moralistiska linjen, den orientaliska kyrkans extrema kultmystik och sakramentsfromhet av den metafysika tankegången.

Augustinus har i princip trängt förbi dessa tvenne alternativ, ehuru det ej heller hos honom kom till ett definitivt övervinnande. Han har höjt sig över motsättningen dem emellan till en högre syntes, försåvitt han förmått ge ett personligt genomlevat uttryck åt synden såsom högmodig och egenrättfärdig bortvändhet från Gud och kränkning av vår sanna frihet (= driften att leva secundum Deum). Men ej heller Augustinus förmådde helt genombryta de skrankor, varmed de angivna utvecklingstendenserna i hans samtid omgåvo honom. Han har i den evangeliska grundstämningen inarbetat motiv från såväl lagreligionens som framför allt den metafysiska fromhetens områden. Hans godkännande av kyrkans botpraxis å e. s. och hans aldrig övervunna beroende av nyplatonismen å a. s. ha varit avgörande i detta avseende. Såtillvida betecknar Augustinus trots allt en sammanslutning av de moment, som i den efterföljande tiden skulle vara huvudkomponenterna i den religiösa utvecklingen: evangelisk fromhetsart, lagreligiositet och metafysiskt betonad mystik.

Under medeltiden skulle nu lagreligiositeten framför allt i anslutning till det kyrkliga botinstitutet och den i dess hägn florerande kasuistiken utveckla sig i alltmer stegrad progression, samtidigt som den institutionellt-objektiva betraktelsen verkade till en materialisering och mekanisering av den metafysiska nådetanken, som i den vulgära sakramentsfromheten mot medeltidens slut fick sina krassaste uttryck. Vid sidan härav framgingo likväl de djupare strömningar, som hämtade sin näring framför allt ur det mystiskkontemplativa fromhetsidealet. Dessa hade sitt spelrum förnämligast inom klosterreligiositeten, varest mystiken verksamt bidrog till en uppmjukning av sakramentarismens mekaniska och gärningslärans moralistiska tendenser. Både lagreligion och metafysisk inställning skulle emellertid verka i riktning mot en upplösning av det personligt-religiöst orienterade syndmedvetandet: lagreligionen genom indragande av human-etiska synpunkter och kyrkligt-institutionella bedömningsnormer, den metafysiska motivkretsen genom

relativisering av uppenbarelsereligionens absoluta betraktelse och förtunning av pliktbegreppet. Ehuru lagreligionens moralism härvid kompletterade mystikens och sakramentsfromhetens i grunden etiskt indifferenta stämningar, så var dock det härur framväxande syndmedvetandet ej skickat att bli underlag för ett nådemedvetande i evangelisk anda. Genom det alternativ, som i anslutning därtill inställer sig falsk säkerhet eller skrupulös självanalys visar det tvärtom ut över sig själv och appellerar till instanser, som ligga utanför såväl den kontemplativa mystikens som lagreligionens råmärken. Såtillvida erbjuder den utgående medeltiden en klar analogi till den judiska religiositetens utmynning.

Det var emellertid det tredje huvudmomentet i medeltidens religiösa dialektik, det evangeliska, som aldrig skulle tillåta varesig lagreligion eller mystik och sakramentsfromhet att definitivt fastkedja utvecklingen vid de i desamma inneboende utvecklingstendenserna. Redan i nominalismens kritik av den sakramentala habitustanken dolde sig ett moment av religiös personalism och en uppskattning av fromheten såsom hemmahörande i viljan. I samma riktning förde också mystikens, framför allt den s. k. tyska mystikens framhävande av själviskheten och egocentriciteten såsom det djupast liggande hindret för gudsförhållandets fullkomning. Såväl i ena som i det andra fallet var emellertid den kritiska principen för vag och för bunden av den gamla barlasten för att bringa det till ett verkligt genombrott. Mystiken förmådde aldrig helt spränga den antropocentriska betraktelsen, och även nominalismen föll i praktiken tillbaka på status quo. Men båda ha en viktig plats framför allt såsom negativt förberedande moment, vilka varsla om framkomsten av en ny religiös syntes, som med avseende på syndmedvetandet betyder sammanknytning inifrån av lagreligionens etiska allvar och mystikens innerlighet. Så har medeltidens komplicerade religiösa dialektik gjort tiden mogen för den gudsupplevelse, som i sinom tid med spontan kraft skulle bryta sig väg i den wittenbergske reformatorns själ för att genom honom lösa den i bojor slagna personlighets- och samvetsreligionen ur dess fängsel. Luthers fria kristna människa betecknar såväl med avseende på synd- som nådemedvetandet principiellt och i viktiga punkter ett återgripande på det evangeliska fromhetsidealet, här framträder tillika en renad augustinism och en på det kristna livets normala psykologi tillämpad paulinism.