A. Arvsyndsläran och den religiösa grundstämningen

B. Syndaförlåtelse och rättfärdiggörelse

C. Botinstitut och syndkänsla

D. Dödssynd och förlåtlig synd

E. Ödmjukhet och kristlig fullkomlighet

VII. Slutbetraktelse

349

I-23440. G. Ljunggren.

FÖRORD.

Den teologiska epok, som i relativ avslutning ligger närmast bakom oss, har i systematiskt hänseende framför allt varit intresserad av de s. k. inledningsfrågorna. Detta har berott på flera orsaker, som här ej skola närmare beröras. De senaste årens teologiska strömningar ge emellertid tydligt vid handen, att på detta område en bestämd förskjutning ägt rum till förmån för den > speciella» dogmatikens, resp. etikens uppgifter. Den insikten synes mer och mer mogna, att den systematiska teologien i längden måste bli lidande på en ensidig inriktning mot de principiella frågorna av religionsfilosofisk och religionspsykologisk art.

I denna betoning av den kristna systematikens inre uppgifter ha vi tvivelsutan att se ett tecken på nyvaknad andlig kraft, som ej kan undgå att komma vetenskapen till godo. Ej så som vore det någonsin för systematikern tillåtet att sätta sig över de principiella» problemen, men det är minst lika farligt att försumma besinningen över de internt kristliga trosspörsmålen eller gå till deras lösning med hjälp av främmande, på dialektisk eller komparativtreligionshistorisk väg vunna normer, som till sist visa sig ej kunna göra full rätt åt det för den kristna uppenbarelsen specifikt egendomliga. Den ena uppgiften får ej uttränga den andra. Här måste vara ett ständigt samspel av synpunkter, som inbördes kontrollera och berika varandra.

Med den framhävda reaktionen mot ett ensidigt sysslande med den systematiska teologiens principfrågor torde också på det intimaste sammanhänga det oförtydbara intresse, varmed man på nytt vänt sig även till det problem, som i denna undersökning är föremål för behandling. Ej minst Karl Holls djupgripande Lutherstudier ha öppnat ögonen för nödvändigheten att på nytt penetrera syndens problem från djupare synpunkter än dem, som i regel kännetecknat den gångna teologiska epoken i dess beroende av

den Schleiermacher-Ritschlska kritiken av den reformatoriska arvsyndsläran. Att man i denna fråga inom den då härskande skolriktningen givit rum för främmande och delvis rationalistiska synpunkter samt i viss utsträckning saknat sinne för det specifikt kristna, synes numera ganska allmänt medgivas.

Lika litet som det kristna syndmedvetandet kan i sin djupaste egenart förstås genom några analogier från annat håll, utan allenast i sin förbindelse med kristendomens uppenbarelsemedvetande ö. h., lika litet är syndens teoretiska begrepp en produkt av förnuftsspekulation eller en storhet, vars rättmätighet kan underkastas allmänreligiös eller rationell kritik. Tvärtom framträder syndbegreppet i den kristna uppenbarelsereligionens mening såsom en bildning med drag, som skarpt markera dess speciella egenart. Om det kristna syndbegreppet gäller därför till sist, att det står eller faller med den kristna uppenbarelsereligionen såsom sådan.

Med den titel, som givits åt denna undersökning, avses därför på intet sätt att biträda någon modern tendens till »religiös fenomenologi» eller degradering av synden till ett moment av blott subjektivt-psykologiskt innehåll. Vad därigenom skall framhävas är närmast, att syndbegreppets teologiska fixering på varje punkt måste äga kontakt med den kristna upplevelsen och att först aktgivandet på den psykologiska bakgrunden ger den konkreta fyllighet åt tankarna om synden, som allena öppnar vägen för deras praktiska användning.

Vad nu genom en dogmhistorisk undersökning av detta slag kan vinnas är, om saken ses från den systematiska teologiens synpunkt, närmast en hjälp att med större konsekvens och kraft fatta det för en evangelisk fromhetsart egendomliga syndbegreppet i sikte. Uppgiften blir då främst den att belysa det personligtreligiösa syndmedvetandet i dess växlande och mången gång ojämna kamp med främmande motiv och åskådningselement för att så ge skarpare relief åt dess särdrag och möjliggöra dess systematiska avgränsning gentemot inslag från annat håll. Såvitt jag vet, existerar ingen framställning, som i monografisk form tagit sikte på denna i mer än ett hänseende, som det synes mig, angelägna uppgift.

Efterföljande undersökning har av utrymmesskäl måst avbrytas på en punkt, som ej från idéhistorisk synpunkt kan betraktas

såsom avslutande. Min avsikt hade ursprungligen varit att kunna härtill foga en avdelning om det reformatoriska syndmedvetandet, vilken föreligger i det närmaste färdig. Nu måste härmed anstå till en följande del, som eljest i första hand skulle gälla en systematisk framställning av det evangeliska syndmedvetandet. Emellertid torde, med hänsyn till den systematiska syftningen i det hela, teckningen av den relativa utmynning, som i syndmedvetandets historia markeras just av Luthers gudsupplevelse, ej utan en viss inre rätt kunna uppskjutas för att tjäna som grundval för den avsedda principiella framställningen.

Slutligen må det tillåtas mig att till docenten D. Johannes Lundberg framföra ett hjärtligt tack för den möda han gjort sig att genomläsa ett korrektur av de bibelteologiska partierna i denna avhandling och för de värdefulla vinkar och råd, varmed han såväl härvid som tidigare bistått mig.

Uppsala i mars 1924.

Författaren.