ningen måste härvid sätta in, innan syndens skada hunnit gripa omkring sig. Ingen människa är enligt judisk föreställning så fullkomlig, att hon ej understundom låter sådana oregelmässiga handlingar komma sig till last. Sitter däremot brottet mot rättfärdighetens lag djupare rotat i själen, kan denna ej räddas undan den förstörelse, som synden för med sig. Detta är urgammal israelitisk tankegång. Den återverkar även i de senaste skikten av den judiska religionsutvecklingen, låt vara att den här långt mera markerat än tidigare kombineras med tanken på gudomlig reaktion i anslutning till vedergällningstanken. Detta senare jämte idén om individuell ansvarighet i slutdomen har fört till att förlåtelsemotivet får starkare uttryck i samband med de synder, som nu uttryckligen inrangeras under kategorien »dödssynder». Det var särskilt de skarpa religiösa motsättningarna under mackabeertiden, som förde till avsöndrandet av en rad bestämda synder, som brännmärktes såsom särskilt svåra och för vilka man förutsatte omöjligheten av förlåtelse. Författaren av Jubileerboken nämner ett fertal dylika (ἁμαρτία εἰς θάνατον), vilka varken i tiden eller evigheten kunna bli försonade. (Köberle, sid. 628 f.) I samband med den skarpa preciseringen av vissa dylika oförlåtliga synder, som tänktes gå tillbaka på överlagd ondska, framträdde starkare än förut bedömandet av de frommas synder såsom beroende på överilning, svaghet och framför allt ovetenhet». I fråga om dem kan förlåtelse vinnas genom uppriktig bekännelse, gråt och klagan. Väl kan en människa i enstaka fall stå ren inför Gud, men i regel har hon oändligt många anledningar till ånger och bot. Det tillhör även den vise», som beständigt forskar i lagen, att bedja om förlåtelse för sina synder (Syrak 39: 5). Det kunde emellertid ej undvikas att genom indragandet av okunnighetssynpunkten vid bedömandet av synden ett försvagande av skuldkänslan lätt skulle göra sig gällande. Det intrycket kan man därför ej gärna lösgöra sig ifrån, att många av de syndabekännelser, varpå de senjudiska skrifterna överflöda, göra intryck av något formelmässigt. Det hörde till den fromma »stilen» s. a. s. Ehuru det är otvivelaktigt, att i senjudendomens fromhetsliv en fördjupad botstämning gör sig gällande och att frågan om syndaförlåtelse spelar en mera framträdande roll, så gå vid sidan härav tankar, som verka i direkt förytligande riktning. Likasom synderna värderades huvudsakligen från objektiv synpunkt, med hänsyn till förbrytelsens yttre art, så kom också tanken på en saklig gottgörelse för synden allt efter dess olika beskaffenhet att vid denna tid framträda inom judendomen. För lättare synder tänkte man sig i regel bön och syndabekännelse såsom tillräckliga, varvid den inre ångern helt naturligt förutsattes såsom självklar. Allmosor framstodo också såsom härvid särskilt effektiva. Och vid deras sida inträdde fastor, ursprungligen väl såsom tecken på uppriktig bot, men sedan ock i betydelse av objektivt soningsmedel. Säkert har det varit karaktäristiskt för stämningen i de gentemot fariseismen relativt fristående fromma kretsarna i Israel vad som berättas om profetissan Hanna: att hon »tjänade Gud med fastor och böner natt och dag (Luk. 2: 37). För svårare synder tänkte man sig boten förenad med särskilda prestationer av allvarligare slag. Genom dylik självbestraffning skulle den gudomliga vreden säkrast avvändas. Här förena sig gamla sorgebruk och nationella botriter med nyare övningar i självtukt. T. o. m. »dödssynder» tänktes understundom möjliga att sona genom rätt kraftiga botgärningar. Författaren till Jubileerboken låter denna möjlighet vara ett undantagsfall av utomordentlig karaktär, och »De tolv patriarkernas testamenten» stegrar den då krävda boten i de rigorösaste proportioner: Ruben skall under sju år göra bot inför Jahve och under denna tid icke äta vare sig bröd eller kött eller dricka vin. Så förspörjes i senjudendomen en tendens att låta boten antaga former av direkt självplågeri. I Vita Ad. 5 f. består Adams och Evas bot däri, att de få tillbringa resp. 40 och 37 dagar stående i vatten. Så starkt än i regel betonas, att boten måste tillika yttra sig såsom ett sinnets ödmjukande, så kunde ej undvikas, att genom betonandet av den yttre prestationen så småningom ett förytligande av bottanken skulle inträda. Betecknande är, att man ifråga om den stora försoningsdagen teologiskt debatterade spörsmålet, huruvida denna medförde syndens borttagande utan bot eller icke. Den tendens att ifråga om synden lägga huvudvikten vid de enskilda handlingarna, som i efterprofetisk tid allt starkare gör sig gällande, var huvudorsaken till osäkerheten och splittringen i den senjudiska botstämningen. Huru allvarligt och ofrånkomligt skuldkänslan i många fall arbetade sig fram hos de enskilda eller hos folket i stort, så grumlades den dock åter och åter av tanken I KÖBERLE, s. 607. på rättfärdigheten såsom en summa av yttre prestationer, möjlig för människan att genom en verklig kraftanspänning bringa till stånd. Denna grundförutsättning, gemensam för all lagreligion, var ock orsaken till att det absoluta helighetskravet, som dock i Israel fått en klar formulering, ej kunde göra sig gällande som den grundläggande principen för självbedömandet. Det omböjdes ständigt på nytt i en oändlig serie av positiva bud och bestämmelser, vari man sökte infånga sedlighetens hela innehåll. Den nödvändiga konsekvensen blev likväl, att man, för att kunna upprätthålla möjligheten av att verkligen nå den krävda rättfärdigheten, måste i praktiken göra allsköns inskränkningar i den sedliga fordrans räckvidd. Så se vi, huru den judiska kasuistiken är i färd med att på mångfaldiga sätt kringgå budens verkliga skärpa och utrusta dem med allahanda modifikationer, som skulle möjliggöra deras uppfyllande. Hit höra t. ex. talrika utredningar angående kärleksbudets olika tillämpning gentemot skilda slag av människor. Att märka är, att man aldrig såsom senare katolicismen i ett liknande läge inrättat sig med en dubbel sedlighet - en högre för specialisterna och en lägre för gemene man, utan lät lagen gälla lika för alla. Men vid sidan av strävan att så noga som möjligt klarlägga budets innebörd framträda tillika varjehanda försök att genom olika medel på en bakväg komma ifrån densamma. Så viktigt än sabbatsfirandet var, så var absolut sabbatshelgd praktiskt omöjlig. Lika litet lät sig budet om återskänkande av skuld på sjunde året, om återgivande av köpt egendom på femtionde, ränteförbudet m. m. i verkligheten genomföra. Genom konstgrepp och spetsfundigheter av olika slag visste emellertid de laglärda att under sken av laguppfyllelse undslippa budets fulla skärpa. Så sanktionerades allsköns osedlighet och ouppriktighet mitt bland de strängaste fordringar på noggrann laglydnad. Att genom sådant det moraliska självbedömandet skulle i hög grad äventyras ligger i öppen dag. Det sedliga kravets absoluthet kom på denna väg att lämna plats för en relativism, som gjorde vägen bekväm för de lättsinniga, men måste inveckla de allvarliga i ändlösa tvivel och samvetsoro. Likasom alltså de förutsättningar, som ligga till grund för den judiska lagreligionen, sakna verklig enhetlighet och inre sammangjutning, så utmynnar också den därur slutligen framgående grundstämningen i en olöst disharmoni, som tydligt ger sig tillkänna såsom ett övergångsstadium. Judendomen förmådde ej utifrån sina egna förutsättningar övervinna den spänning, vartill dess inre dialektik fört den. En nyorientering och fördjupning var härför nödvändig, som blev möjlig först i den avgörande fasen i den bibliska uppenbarelsereligionens utveckling. II. Syndmedvetandet enligt Nya testamentet. A. Jesus. -- Uppkastar man först den frågan, vari synden enligt Jesu förkunnelse består, så är det framför allt den starka koncentrationen kring en ledande huvudsynpunkt, som här är utmärkande. Synden är även för Jesus såsom i Gamla testamentet brott emot Guds vilja, såsom den i lagen blivit människorna uppenbarad. Men konsekventare än någon av de gamla profeterna sammanfattar Jesus lagen kring ett enda bud, kärleksbudet. Såsom Gud till sitt väsen enligt Jesus är kärlek fadersnamnet står här ej längre såsom ett bland Guds predikat, utan det upphöjes genom honom till nomen proprium för Gud' så kräver han ock av människorna kärlek. Endast så kunna de bliva hans barn, »som låter sin sol gå upp över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga». Synd är all kärlekslöshet gentemot nästan, vare sig i tanke, ord eller gärning. Men synden får tillika hos Jesus en starkare religiös bakgrund än någonsin tidigare i Israel. Väl hade profeterna, när de trängde som djupast (Hosea, Jeremia), hänfört all synd på motsträvighet gentemot Jahve och hans kärleksgärningar, men betraktelsen var ännu kollektivt bunden och synpunkten gjordes ej konsekvent gällande såsom princip för det individuella bedömandet. Här kunde man ej frigöra sig från vedergällningstanken såsom gudsföreställningens avgörande moment. Än mer blev detta fallet i senjudendomen, där vedergällningsläran utsträcktes till en i det sedliga livets enskildheter ingripande princip, som upplöste det enhetliga sedliga kravet i en serie fristående bud och stadgar, vilkas återförande på ett gemensamt centrum blev allt svårare. 'LÜTGERT: Die Liebe im N. T., sid. 3 f. |