Immagini della pagina
PDF
ePub

I. Gamla testamentet och senjudendomen.

Det är omöjligt att förstå de religiösa motiv, som göra sig gällande i nya testamentet utan att ställa dem i förbindelse, positiv eller negativ, med de förutsättningar för desamma, som ligga i den israelitiska fromhetens historia. Detta gäller även och ej minst ifråga om det medvetande om synd och skuld, som är en grundfaktor i den nytestamentliga religiositeten. Det kan här helt naturligt ej vara fråga om en ingående och detaljerad framställning av detta vittgående tema, vi måste inskränka oss till angivande av några huvudsynpunkter och till uppdragande av de viktigaste utvecklingslinjerna, vilka kunna ha betydelse för förståelsen av såväl nya testamentet som senare epoker.

Ställa vi bredvid varandra de äldsta vittnesbörden om israelitisk synduppfattning och sådana från den utgående judendomen, är det utan vidare uppenbart, att här föreligger ett stort avstånd, som inom sig rymmer en i många avseenden betydelsefull utveckling. Så är ju också fullt naturligt i betraktande av den centrala plats, som tankarna om synd och nåd intaga i den bibliska uppenbarelsereligionen i alla dess faser. Syndmedvetandets historia knyter sig också intimt till vad som i den religiösa utvecklingen i Israel ö. h. är betydelsefullt och avgörande. Vi kunna därför fördela den följande framställningen på följande huvudepoker: det gamla Israel, de stora profeternas tid samt judendomen (varvid den äldre och den senare judendomen sammanföras).' Härvid är likväl att märka vad som gäller om det andliga livets historia ö. h., att det ena stadiet i utvecklingen aldrig rätt och slätt avlöser det andra, utan att det tidigare dominerande alltfort förblir verksamt i form av

[ocr errors]

Jfr det schema, som följes i J. KÖBERLES grundläggande arbete: Sünde und Gnade im religiösen Leben des Volkes Israel bis auf Christum (1905).

sidoströmningar och konkurrerande inflytelser. Detta gäller framför allt om perioder av andligt uppåtgående, men ock om tider för förfall och tillbakagång.

Fatta vi den begynnande religionsutvecklingen i Israel i sikte, så gäller därom i högre grad än om de senare stadierna i densamma, att den genomkorsas av utpräglade motiv från religionens lägre skikt. Folkreligionen i Israel bär tydliga spår av inflytelser från folkets primitivare förtid och från kringboende grannar. Ej minst från Babel har en bred ström av religiösa föreställningar flutit över till Kanaans land. Vi kunna ej här närmare gå in på frågan om dessa påverkningar. Dock må framhävas, att den allmänna miljö, vari den karaktäristiska Jahvereligionen framväxer, har att uppvisa vissa egendomligheter, som vi sedan återfinna på senare stadier av israelitisk religiositet. Härvid är då främst att framhäva den starka beroendekänsla av en personligt fattad gudomlig makt, resp. makter, som tillhör den semitiska religionstypen ö. h. Orientens människor kände inga naturlagar, intet skeende, som försiggick utan medverkan av en gudomlig makt. Därför sträckte sig den religiösa beroendekänslan till samtliga områden av det mänskliga livet. En gudom eller åtminstone en dämon tänktes såsom den omedelbara orsaken till varje händelse. Och då antikens människor ju i så hög grad voro i avsaknad av tekniska hjälpmedel till naturens behärskande, måste denna beroendekänsla än ytterligare stegras. Man kände sig fullkomligt värnlös gentemot gudomen. Redan här ha vi att söka en förklaring för den uppfattning av gudsförhållandet såsom en känsla av absolut ringhet och hjälplöshet, som är så karaktäristisk för den israelitiska fromheten.

Detta ger åt uppfattningen av synden från början en högst särartad karaktär. Synden betyder å e. s. en personlig oförrätt emot gudomen, ett angrepp på hans rättigheter, ett åsidosättande av bestämda plikter gentemot honom, som utmanar hans vrede och fordrar straff från honom. Å a. s. tänkes syndens väsen framför allt bestå däri, att människan bortser från det nödvändiga räknandet med den gudomliga makten och handlar under hänsyn blott till egen kraft. Under dessa aspekter utveckar sig så den för den israelitiska religionen karaktäristiska motsättningen mellan högmod och ödmjukJfr H. SEEGER: Die Triebkräfte des rel. Lebens in Israel und Babylon (1923),

sid. 3.

I

het, mellan stolt självtillräcklighet och undergivenhet under gudomens vilja.

Emellertid företer den tidigare israelitiska religiositeten drag, som långt fram under utvecklingens lopp dyka störande upp och förrycka den etiskt betingade grundåskådning, som är Jahvereligionen egen. När t. ex. Jahves vrede framkallas genom beröring av ting, som äro tabu, genom förtärande av ohelig föda etc., så är uppenbarligen fråga om en uppskattning av synden, som bottnar i primitiva föreställningar. Hit hör ock tanken, att man genom rent rituella förseelser vid gudstjänsten ådrager sig Guds misshag. Man har ännu ej vunnit en fast måttstock för sin uppfattning av Guds vilja. Även omedvetet kunde man genom uraktlåtenhet av sådana yttre regler för fromheten råka i synd. Tankarna om gudomens förhållande till människan äro i dylika fall i släkt med den babyloniska religionens föreställning om gudarna såsom nyckfulla, hemlighetsfulla och oberäkneliga väsen, vilkas handlingar ej voro bestämda av några fasta normer utan växlade från fall till fall. Därför var ej heller den israelitiska folkreligiositeten främmande för sådana företeelser som orakelväsen (urim och tummim, efod och terafim) och besvärjelsekonst.

Men det för den israelitiska religionsutvecklingen karaktäristiska knyter sig till andra tankegångar. »Jahve är Israels Gud och Israel Jahves folk», det var den ledande idén i den fromhet, som Moses inpräglade hos medlemmarna av sitt folk. Jahve uppenbarade sig ej i första hand i allehanda isolerade händelser och naturtilldragelser, utan i ledningen av sitt folks öden. Israels religion var framför allt en nationell religion. Jahves sak var på det allra närmaste förknippad med folkets. Dess segrar voro hans segrar och dess nederlag hans nederlag. Såsom högsta och heligaste plikt gällde i det gamla Israel uppoffringen för nationen.' Att vägra folkets domare eller konungar sin tjänst, när det helas väl så krävde, var tillika den största försyndelse emot Jahve. Uppenbart är, att denna nära förknippning av det religiösa och nationella skulle verka störande på det etiska bedömandet. Såsom synd kunde under denna synvinkel uppfattas varje skonsamhet gentemot folkets fiender (1 Kon. 20: 42). Här är en begränsning, varifrån den israelitiska religionen ej under hela sin historia förmådde frigöra sig. Hämndkänslor och hat emot Jahves fiender äro ännu i psalmfrom1 Jfr KÖBERLE, a. a. sid. 31 ff.

I

heten de mest legitima uttryck för den nationellt bestämda religiositeten. Och aldrig gälla gentemot icke-juden samma etiska förpliktelser som gentemot de egna stamförvanterna.

Jahve var enligt israelitisk tankegång innehavare av bestämda rättigheter gentemot sitt folk, och dessa rättigheter ha tidigt fått sitt uttryck i formulerade lagar. Så är ju Moses tillika den store laggivaren, som tolkar Guds vilja för folket. Rätten den må vara av social, privat eller kultisk art vilar enligt israelitisk och ö. h. semitisk tankegång alltigenom på religiös grundval. Det är ej fråga om allmänna i naturen grundade regler och principer, utan om Jahve personligen tillkommande anspråk på människan, vilka måste uppfyllas, om man skall kunna räkna med hans gunst. Människans förhållande till Jahve framstod på detta sätt såsom rättsligt reglerat, och de lagar och förordningar, varmed efterhand såväl det sociala som det privata livet omgavs, motsvarade denna för Israel egendomliga drift till juridisk uppfattning av gudsförhållandet. Även den senjudiska religiös-juridiska kasuistiken är ett äkta barn av denna anderiktning.1 Från denna synpunkt framstod synden såsom ohörsamhet gentemot bestämda lagbud och föreskrifter. Då det var Jahves rätt, som härigenom träddes för nära, fick varje sådan överträdelse eo ipso religiös karaktär. Ett avgjort framsteg betecknar emellertid denna noggranna bestämning av livet efter sådana ledande sedliga grundidéer, som faktiskt i stor utsträckning lågo till grund för den israelitiska lagstiftningen. Ju mera sedligt normerad föreställningen om Gud framstår, desto färre bli de fall, då hans vrede bryter fram såsom det oberäkneliga och godtyckliga.2

På vad sätt avspeglar sig nu en sådan uppfattning om synden i det religiöst-subjektiva medvetandet? Se vi på den nära förknippningen av det nationella och religiösa, varom vi ovan talade, så låter sig otvivelaktigt redan på detta stadium av Israels historia en viss känsla för allmän folkskuld konstatera, försåvitt folket tänktes ha varit ohörsamt emot Jahve och förgätit den tacksamhet, det var honom skyldigt. I synnerhet spåra vi ansatser i denna riktning i sammanhang med de tidigaste israelitiska profeternas uppträdande emot baalsdyrkan och allahanda religiös depravation. I varje fall torde Köberle (a. a. sid. 45) ha rätt däri, att den klarhet och

[blocks in formation]

bestämdhet, varmed denna idé redan hos de första skriftprofeterna uppträder, tyder på, att den länge måste ha varit förberedd i folkmedvetandet. I vilken utsträckning denna nationella skuld verkligen individuellt upplevts, är med hänsyn till källorna omöjligt att avgöra. Men frånvaron av vittnesbörd i positiv riktning tyder på, att den enskildes meddelaktighet i skulden aldrig kommit till klart medvetande. Härtill kommer den egendomliga bundenhet, som alltid gärna förknippar sig med det nationella syndmedvetandet, att det synes ha aktualiserats huvudsakligen under nödtider och prövningar av olika slag, som drabbade folket. Det timliga straffet blev sålunda kunskapsgrund för Jahves vrede, och straffets upphörande utvisade återvändandet av hans nådiga sinnelag. Dock uttömde sig för den djupaste betraktelsen det hela ej i befrielsen från det för tillfället föreliggande trångmålet, utan syftade till ett nytt sedligtreligiöst förhållande gentemot Jahve. (Köberle, sid. 78 ff.)

På analogt sätt torde i det individuella religiösa livet medvetandet om synd och behovet av förlåtelse ha gestaltat sig. Som regel kan helt visst anses ha gällt, att synd- och skuldmedvetandet tillspetsade sig företrädesvis i anslutning till lidanden och nöd av yttre art, vilka då erforos såsom straff ifrån Jahve. Ty fast stod redan för det gamla Israel, såsom t. ex. syndafallsberättelsen i Gen. 3 uttryckligt inskärper, den tanken, att all mänsklig olycka och elände ytterst äro att härleda från försyndelse gentemot Jahve. Den som vandrar i lydnad inför hans ögon, honom går det väl även i jordiskt hänseende (jfr patriarkerna), medan den olydige drager olycka över sig och sina efterkommande. Jahves nåd tänkes högst konkret såsom allt det, varigenom Jahves sak genom folket eller den enskilde kan främjas, och omsluter både betingelserna för det yttre livets gestaltning och för den sedligt-religiösa livsföringen. Att genom denna nära förknippning mellan de båda områdena det religiösa medvetandet i Israel har bevarats från en dualistisk ringaktning av det timliga och jordiska ligger i öppen dag, men å a. s. måste man ock konstatera, hurusom härigenom en viss svårighet skapats för de rent andliga nådesynpunkterna att göra sig gällande i full självständighet. Att fasthålla tron på Guds välbehag i trots av yttre lidanden och vidrigheter blev från denna synpunkt sett för den ursprungliga israelitiska tankegången en svår, att ej säga omöjlig sak. Och det är ju väl känt, hurusom just i anslutning härtill den senare judiska fromheten skulle

« IndietroContinua »