början var honom oklar. Först efter en tid, och sedan särskilda hastighetsbestämningar blifvit gjorda och intrepreterade, fann herr Collan den utan tvifvel riktiga förklaringen, för hvilken han sedan, genom på min anhållan gjorda försök, erhöll bekräftelse. Den nödvändiga konseqvensen af Ostwalds betraktelsesätt hade sålunda undgått icke blott Ostwald sjelf, utan till en början äfven herr Collan.

Det är mig vidare oförklarligt, huru herr Collan kunnat förmå sig att uttala, att ur min uppsats skulle framgå, det jag skulle tro, att den af honom föreslagna korrektionen hade sin tillämpning endast på ftalidbildningen, och icke på laktonbildningen öfverhufvud. En sådan förutsättning är ju i och för sig absurd och herr Collan borde dessutom nogsamt erinra sig, att vi tillsammans ehuru utan resultat öfverlagt om möjligheten att erhålla rena lösningar af öfriga y-oxysyror just för bestämmande af dissociationsgraden hos dessa syror vid olika utspädning. Uppsatsen gifver icke heller någon som helst anledning till en sådan uppfattning. Jag har i densamma med full afsigt afhållit mig från alla spekulationer i nämdt syfte angående reaktionshastigheten vid laktonbildningen öfverhufvud, närmast emedan jag icke velat gå herr Collan i förväg och de dessutom icke hörde till ämnet. Ur min nyligen till publikation inlämnade afhandling „Reaktionshastigheten vid laktonbildningsprocessen II", torde nogsamt framgå, att jag icke ansett ftalidbildningen såsom nàgon undantagsreaktion.

Angående korrektionens anbringande i formeln har jag icke heller uttalat mig vare sig i ett eller annat afseende och det är fullkomligt oberättigadt af herr Collan att härutinnan göra några suppositioner.

Hvad nu sjelfva undersökningen af ftalidbildningens förlopp vid olika temperaturer beträffar, så framgå resultaten ur de anförda försökstalen och herr Collan har icke heller häremot gjort några anmärkningar. Då några reaktionshastighets konstanter, på grund af formelns bristfällighet, icke kunnat uträknas, har icke någon exakt jämförels emellan hastigheten vid de olika försökstemperaturerna kunnat göras. I angif

vandet af de tider som åtgå för öfverförandet af en viss mängd (naturligtvis godtyckligt vald) syra ftalid, har jag dock velat få fram en viss komparation mellan de olika hastigheterna, något annat sätt har härför icke stått till buds.

I afseende å sammanställningen af reaktionskoefficienterna anmärker herr Collan, att jag med de vid 90% syra i lösningen erhållna tålen icke bordt jämföra dem som erhållits vid de första bestämningarna. Härtill måste jag genmäla, att jag icke heller gjort det, ty den förra serien hänför sig icke, såsom herr Collan synes mena, till koefficienterna vid 90% syra utan till medeltalen af koefficienterna vid samtliga bestämningar tills 90% af syran öfvergått i ftalid.,,Rättelsen" af talet 400 (bör vara 409) till 386 är således ogrundad.

Mera direkt jämförbara tal hade naturligtvis erhållits, om sådana koefficienter tagits, hvilka hänföra sig till ett reaktionstadium, då lika mängder syra funnos i lösningen, men talen hade äfven då icke varit fullt komparabla; föröfrigt en omständighet som ingalunda undgått mig. Deremot har jag i de använda reaktionstalen (Ac) förbisett det vexlande värdet för A, hvilken omständighet dock endast i försöket vid 100° får större betydelse.

För jämförelses skull må här lämnas en sammanställning af förhållandet mellan reaktionskoefficienterna (c), beräknade icke genom ,,otillåten extrapolation“ utan genom interpolation, vid en halt af 50%, resp. 90% syra i lösningen.

Då de af mig anförda talen icke afsett att gifva ett exakt uttryck för hastighetsförändringen vid olika temperaturer, kunna afvikelserna mellan ofvanstående och de tidigare meddelade talen icke anses betydande. Icke heller rubbas mitt uttalande, att den relativa ökningen i reaktionshastigheten icke väsendtligen influeras af temperaturen. Att föröfrigt detta förhållande skulle stå i strid med det faktum, att syrans dissociationsgrad är beroende af såväl utspädningsgrad som temperatur, har jag icke påstått. På grund af den bild af reaktionen jag försökt göra mig hade jag väntat att finna en dylik invärkan, men försöksresultaten hafva icke bekräftat denna min aprioristiska mening.

Såsom ur ofvanstående framgår, hvilar herr Collans polemik mot min afhandling väsendtligen på missförstånd och oriktiga suppositioner. Dessa hade utan tvifvel blifvit häfda och sålunda hela denna polemik kunnat förekommas, om herr Collan, innan han författade sin kritik, hade för mig mundtligen framställt sina anmärkningar.

gar af magnesiumsulfat på motoriska ledningsbanor i periferiska nervstammar och ryggmärgen

af

K. Hällstén.

r subkutan injektion af magnesiumsulfat observeras dom att fastän djuret (groda) i någon mån kan emiteterna, isynnerhet tår och tarser, direkt retning ska stammar (nervus ischiadicus) förmedelst elekm eller mekaniska medel icke framkallar någon Observationer af denna beskaffenhet hafva gifvit till förevarande undersökning.

närmare utredning huru härmed förhåller sig uten början försöken under följande form: sedan it förgiftadt (med 2-4-6 tiondedels kubikcentiʼn koncentrerad lösning af saltet), förfärdigades i ett giftningstadium ischiadicus-gastrocnemius-preparat med ryggmärgen (omgifven af ryggmärgskanalen); uppstäldes i myografion och ryggmärgen afskars ger (förmedelst sax) för att tillse om ryckning i raf framkallades; likaså retades nervstammen förstant ström (1-3 Daniell i nedstigande riktning) iska medel (afskärning eller knipning). Försöken at att följande olika förhållanden, beroende af det tadium i hvilket preparatet framställes, kunna

ckning framkallas både vid afskärning af rygg

vid elektrisk eller mekanisk retning at nerv

2:0 ryckning framkallas endast vid afskärning af ryggmärgen, men icke vid direkt retning af nervstammen; samt 3:0 hvarken afskärning af ryggmärgen eller direkt retning af nervstammen framkallar muskelryckning.

Fallet 1:0 framträder äfven i preparat af friskt (ickeförgiftadt) djur; i fallet 3:0 åter har förgiftningen skridit för långt; det förra fallet tillhör sålunda ett för tidigt, och fallet 3:0 ett för sent förgiftningsstadium för att låta de fenomen här är fråga om framträda. Öfvergången från fallet 1:0 till fallet 3:0 omfattar blott kort tidsrymd och synes äfven vara beroende af individuella förhållanden, t. ex. vid förgiftning med 0.6 kubikcentimeter koncentrerad lösning kunna efter 10-15 minuter, då djuret ej mer utför synnerliga rörelser, hvarje af fallen 1:0, 2:0 eller 3:0 framträda; något säkert yttre tecken för fallet 2:0 kan således icke angifvas, men om preparatet förfärdigas i det förgiftningsstadium då djuret från ryggläge ej mer förmår återtaga bukläge och i alla fall utför smärre rörelser med bakre extremiteterna, så behöfvas ej många preparat för att fallet 2:0 eller åtminstone ett mellanstadium mellan 1:0 och 2:0 skall framträda.

Vi öfvergå till försöken och anföra här endast sådana som hänföra sig till fallet 2:0 eller till ett mellanstadium mellan 1:0 och 2:0; i senare fallet framträda stora ryckningar vid afskärning af ryggmärgen, men obetydliga vid direkt retning af nervstammen. Försöken utfördes egentligen senaste höst (1891), under oktober-december månaderna, men hafva med samma resultat upprepats å nyss fångade vårgrodor i maj-månad.

Försök 1. Djuret (höstgroda) förgiftades med 2 tiondedels kubikcentimeter kl. XI 56'.

Kl. XII 36', fyratio minuter efter förgiftningen, reste sig djuret ej mer från ryggläge, men utförde smärre rörelser med alla extremiteter. Strax derpå förfärdigades preparatet.

Afskärning af ryggmärgen, gaf ryckning af 3.3 millimeter; retning af nervstammen med konstant ström i nedstigande riktning dervid 1, 2 och 3 Daniell ställda efter hvarandra användes gaf ingen ryckning. Vid förnyade afskärningar af ryggmärgen erhöllos ryckningar såsom ofvan, men derpå gjord afskärning af