III.

Om Malthusianismen och dess ställning till

befolkningsfrågan.

Af

K. E. F. Ignatius.

I den mån det menskliga samhällslifvet och dess företeelser utgjort föremål för den tänkande betraktelsen har frågan om folkmängdens i hvarje land tillväxt och det förhållande, hvari denna står till den samtidigt stegrade produktionen af subsistensmedel, trängt sig allt mera i förgrunden och ådragit sig nationalekonomers och statistikers uppmärksamhet. Att ett lands materiela välstånd i väsendtlig grad sammanhänger med och betingas af dess folkrikedom är en sats, hvars sanning veterligen varit känd och erkänd redan i den aflägsnaste forntid. Det behöfdes icke någon synnerligen skärpt iakttagelse förmåga för att finna att tätt befolkade landsträckor stodo öfver de folkfattigare icke blott i materielt utan äfven i intellektuelt hänseende, att såväl jordkulturen industrin och handeln som allmänna folkbildningen voro bättre i de förra trakterna än i de senare, samt att öfverhufvudtaget kapitalbildningen snabbast försiggick der, hvarest ett mångskiftande, rörligt samhällslif med rikligt tillfälle till utbyte af tankar och ideer städse gaf nya impulser åt företagsamheten och arbetsfliten. Med stöd af dessa sakförhållanden blef snart den uppfattningen gällande att invånarnes antal i hvarje land var icke blott en värdemätare på dettas rikedom, utan sjelf främst och förnämligast utgjorde denna rikedom, samt att första medlet för befordrandet af ett lands välstånd följaktligen var befordrandet af folktillväxten eller folkökningen derstädes.

Den preussiske pastorn Johan Petter Süssmilch, som genom sitt år 1742 utgifna berömda arbete Die göttliche Ordnung in den Veränderungen des menschlichen Geschlechts med rätta kan betraktas såsom befolkningsstatistikens grundläggare, uttalade också att ju större folkrikedomen i ett land är, desto större lycksalighet gifs det der, samt framhöll med synnerlig värme regentens pligt att söka befordra folkökningen.,,Regenterna äro pligtige", yttrar han,,,att rigta alla sina krafter och bemödanden derpå, att göra sina undersåter lyckliga. . . . . För detta ändamål är nu befolkningen ett af Gud sjelf anvisadt och anbefaldt medel. Jag förstår dermed regentens bemödande att förskaffa sin stat det antal invånare, som densamma kan fatta och genom på landets kultur och andra behof rigtad flit nära. Denna med klokhet förbundna omsorg inbegriper i sig nästan alla andra regentpligter, så att man derföre med rätta kan betrakta den såsom en hufvudpligt. Denna möjliga och till näringsmedlen proportionerade mängd af undersåter är grunden till lycksalighet, makt och säkerhet, såsom ock till rikedom; alla dessa mål kunna utan detta medel icke ernås. En stat, som har

blott hälften af det invånartal, som den i följd af sitt omfång och sina näringsmedel kunde hafva, blir också endast hälften så lycklig, mäktig och rik, som den kunde och borde vara. En stat som icke har det högsta möjliga antalet undersåter, kan visserligen lefva i ro, den kan också skenbart ha något öfverflöd; men det är dock obestridligt, att den icke har allt detta i den grad, som den kunde hafva det, ifall den vore behörigen befolkad". Såsom häraf synes förbiser dock Süssmilch ingalunda det samband och den vexelverkan som råder emellan invånarnes antal och tillgången på näringsmedel. Han erkänner att folkökningen icke kan försiggå i oändlighet, emedan jorden endast förmår föda ett begränsadt antal individer; men anser dock fara för öfverbefolkning icke någonsin kunna uppstå, så länge menniskorna äro moraliskt ofullkomliga och ådraga sig Guds straff, så länge de bekriga hvarandra o. s. v. Dessutom skulle, anser han, då jorden uppnått det högsta invånartal som den kan föda,

ett stillestånd i folktillväxten af sig sjelft inträda och antalen födelser och dödsfall årligen jemna ut hvarandra.

På Süssmilchs tid låg för öfrigt tanken, att något land mycket mindre hela jorden kunde komma att lida af öfverbefolkning alltför fjerran från allmänna föreställningssättet för att den skulle kunnat vinna någon genklang. De starka decimeringar, som folkmängden i nästan hvarje Europeiskt land under detta och föregående sekel på korta mellantider varit underkastad tillföljd af ödeläggande krig och farsoter, voro tvertom egnade att ingifva en alldeles motsatt föreställning, eller den att jorden efterhand skulle utblottas på invånare. Denna åsigt hade till och med bland vetenskapsmän sina förfäktare, men synes dock icke vunnit så mycket medhåll, som den af den franska lärde Deslandes uttalade satsen att menniskornas antal på jorden städse förblefve ungefär lika stort, änskönt det i särskilda verldsdelar och länder var underkastadt ständiga vexlingar. Sitt påstående sökte han bland annat bevisa dermed att naturen alltid förblef sig lik och innehöll en lika mängd materia. Menniskan måste såsom andra djur följa naturens lagar och hade härvidlag inga särskilda privilegier framför öfriga maskar, som krälade på jorden. Deslandes teori, som för öfrigt icke hade några faktiska stöd för sig, blef också af Süssmilch på ett slående sätt vederlagd. Medelst sifferuppgifter, hemtade från en stor mängd vidt skilda länder och orter, kom han till den slutsats,,att uti hela provinser och säkerligen också i hela verlden under vanliga år färre antal menniskor dö, än födas så att de döda gemenligen i medeltal förhålla sig till de födda såsom 10 till 12 à 13, i följd hvaraf en förökning af menniskoslägtet nödvändigt måste ega rum". Hvad Süssmilch sålunda ådagalagt har befolkningstatistiken i hvarje land sedermera till full evidens konstaterat. I alla länder, der abnorma politiska, religiösa eller sedeförhållanden icke störa eller hämma utvecklingens regelbundna gång, är folkmängden stadd i en jemn, endast af tillfälliga och öfvergående olyckshändelser afbruten tillväxt. Denna tillväxt är i skilda länder och hos skilda folk visserligen mycket olika, men den

är dock redan hos alla kulturfolk tillsammantagna så betydande att den mer än uppväger icke blott den konstanta folkminskning, som eger rum bland Nord Amerikas och Australiens samt törhända äfven bland några af polarländernas urinvånare, utan äfven de förluster krig och farsoter föranleda. Att menniskoslägtet på jorden sålunda är stadt i en fortfarande förökning är lika otvifvelaktigt, som att denna förökning antagligen i en framtid, och under förutsättning att enahanda fysiska förhållanden äro rådande, blir ännu större i den mån den stigande kulturen hunnit förse våra efterkommande med allt bättre medel till bekämpande af nöd och farsoter samt till befordrande af allmännare insigt i och efterlefnad af hygieniens läror.

Sedan detta sak förhållande sålunda icke längre var tvist underkastadt gaf det upphof åt en mängd nya frågor. Hvilka äro lagarna för folktillväxten? I hvad mån betingas densamma af yttre natur- och klimatiska förhållanden samt af inre ethniska, såsom ras- och stammolikheter m. m.? Har den årliga naturliga folktillväxten, d. v. s. den som uppstår genom ett större antal födde än döde, en gräns, utöfver hvilken den icke kan gå, eller med andra ord kan maximiprocenten för denna tillväxt bestämmas? Hvilket inflytande utöfvar den sociala och ekonomiska utvecklingen på folktillväxten? o. s. v. Alla dessa spörjsmål fingo en ökad betydelse, då den engelske lärde Malthus år 1803 utgaf sitt skarpsinniga och i visst afseende epokgörande verk An essay on the principle of population, or a view of its past and presents effects on human happiness.

Härförinnan hade man, såsom redan anfördes, erkänt såsom en nära nog axiomatisk sanning att ett folks och följaktligen äfven hela menniskoslägtets lycka var förbunden med och betingad af folktillväxten. För denna åsigt hemtades också stöd ur den heliga skrift och ur den välsignelse som gafs det första menniskoparet: förökens och uppfyllen jorden. I många länder hade påbud och författningar utfärdats afsedda att uppmuntra folkökningen sålunda att familjer med flere barn erhöllo vissa förmåner och skattelindrin

gar eller också direkta premier. Så t. ex. utfärdades till befordrande af folkmängdens ökande i riket" såsom det hette, i Sverige och Finland en K. Förordn. af den 8 mars 1770 hvarigenom bl. a. torpare, gatuhusmän, soldater och inhysesfolk m. fl., hvilka hade 4 barn, af hvilka det yngste var under 8 år, befriades från alla personella utskylder, och redan 100 år tidigare eller år 1666 hade Ludvig XIV i Frankrike utfärdat ett edikt, deri en penningebelöning utsattes för de föräldrar hvilka hade tolf barn att försörja. Sistnämnda edikt ansågs dock med skäl förblifva utan verkan, emedan gränsen var alltför högt uppdragen. En fransk skriftställare rådde derför konungen att söka mera lägga an på franska folkets fåfänga, samt utsätta premier afpassade härefter. Så borde en fader för fyra barn befrias från personel skatt, eller till en femtedel erhålla lindring i alla kontributioner. En fader för åtta barn borde hugnas med en särskild tacksägelse af konungen och förklaras för en borgare af högre rang med rätt att bära värja; den, som hade 10 barn, skulle göras till riddare och den, som hade 12, blifva adelsman, samt hans barn till fjerde ledet maltheser riddare, hvarjemte vid alla offentliga fester, processioner o. s. v. under i öfrigt lika förhållanden alltid den borde taga försteget, som hade de flesta barn. I sammanhang härmed yrkade han äfven på stränga straffbestämningar och förhöjda skatter för dem, som förblefvo ogifta. Om också dessa på fullt allvar gifna råd icke efterföljdes, äro de dock betecknande för tidens föreställningssätt och för de åsigter, som till och med bland framstående nationalekonomer voro rådande.

Dessa nationalekonomiska läror blef det Malthus förbehållet att i grund nerrifva. Thomas Robert Malthus, yngre son till en engelsk godsegare, föddes d. 14 Februari 1766 i Rookery i grefskapet Surrey. Af sin fader bestämd för det andliga ståndet erhöll han en vårdad uppfostran, blef vid 18 års ålder student i Cambridge, tog der efter några år graden och ordinerades sedan till prest, i hvilken befattning han såsom vikarie skötte en mindre församling i närheten af sin hembygd. År 1805 kallades han till professor i historie och