arsenikhalt, hvilka egt rum mellan agrikultur- och handelskemiska laboratorium i Helsingfors och undersökningsstationen härstädes, på ett tillfredsställande sätt. Det har nämligen under de senaste åren upprepade gånger förekommit, att samma tyg- eller tapetprof i det förstnämnda laboratoriet förklarats för arsenikfria, medan de å undersökningsstationen befunnits vara arsenikhaltiga. Då den metod, som vid bestämningen användts, för öfrigt varit alldeles lika, utom att Marsh's apparat vid agrikultur- och handelskemiska laboratorium 1) egde natronkalk som torkmaterial, men klorkalcium användes vid undersökningsstationen, så låg den tanke nära till hands, att natronkalk förmår absorbera arsenik ur de afgående gaserna. Detta har nu också tydligen framgått af undersökningen. Ur densamma kunna ännu följande slutsatser dragas: Längden af natronkalkskiktet utöfvar icke något större inflytande på arsenikabsorptionen; medan gränsen för natronkalkens absorptionsförmåga i ett 55 cm. långt rör ligger, när gasströmmens hastighet är som vanlig, vid en arsenikmängd af 0,0006-0,00083 gr. (se försöken 1 och 5), nedgår densamma för ett 15 cm. långt rör till 0,0004-0,0006 gr. (se försöken 10 och 11). Mycket mera inverkar här, som naturligt är gasströmmens hastighet (jemför försöken 12 och 13 med 10). Kaliumhydrat eger icke förmågan att absorbera arsenik (se sid. 4). Detta bekräftar en uppgift af Otto 2), enligt hvilken införandet af kalihydrat i klorkalciumröret rekommenderas. Då en arsenikhalt af något mindre än 0,1 mgr. As2 03 utgör det gränsvärde 3), som Kejs. förordningen af den 14 1) Äfven andra kemister här i landet och i Sverige hafva, en ligt hvad jag hört omtalas, användt natronkalk. 2) Dragendorff. Ermittelung von Gifte 1876; sid 336. 3) Uti försöken 2 och 6 användes denna arsenikmängd och den ur apparaten med klorkalciumrör erhållna spegeln visade sig hvardera gången ogenomskinlig. Februari 1888 förutsätter uti 100 kv. centm. tyg och 200 kv. centm. tapet, för att deras försäljning skall vara förbjuden, måste åtminstone fyra gånger den tillåtna mängden arsenik ingå i ett tapet eller tygprof innan någon nämnvärd spegel erhålles, i fall man använder natronkalk till en längd af endast 15 cm. i torkröret; häraf framgår att arsenikanalyser, vid hvilka natronkalk kommit till användning som torkningsmaterial icke äro tillförlitliga. Samtliga vid förutnämda försök erhållna arsenikspeglar hafva bevarats. Helsingfors, den 20 September 1891. Undersökningar öfver symmetrisk allyl-etyl bernstenssyra. Af Edv. Hjelt. I sammanhang med tidigare arbeten öfver alkylsubstituerade bernstenssyror har jag redan för någon tid sedan framstält och undersökt symmetrisk allyl-etyl-bernstenssyra, ehuru undersökningens resultat först nu offentliggöres. För syrans framställning användes malonsyreestermetoden. Dels framstäldes först butenyltrikarbonsyreester, hvari allyl infördes, dels bereddes allylmalonsyreester, hvilken behandlades med natrium och bromsmörsyreester. Den förra vägen visade sig ändamålsenligare. 54,7 gr. butenyltrikarbonsyreester (272°-279°) infördes i en lösning af 4,6 gr. natrium i 80 gr. alkohol, hvarefter 40 gr. jodallyl tillsattes. Sedan reaktionen slutförts genom upphettning på vattenbad, afskildes den bildade estern på vanligt sätt och destillerades. Af 60 gr. rå olja öfvergick under Den rena estern kokar vid omkring 290° under ringa sönderdelning. Den mellan 282° och 291° öfverdestille rande andelen förtvålades med konc. kalihydrat, hvarefter 0,1994 gr. gaf 0,3855 gr. CO2 och 0,1225 gr. H2O I II För framställning af den tvåbasiska syran upphettades. trikarbonsyran till 150°, till dess kolsyreutvecklingen upphört, hvarefter massan upplöstes i kokande vatten. Ur lösningen erhöllos tvenne syror med allyl-etyl-bernstenssyrans sammansättning, en svårlösligare och högre smältande samt en lättlösligare och lägre smältande, af hvilka den förra i analogi med förhållandet hos öfriga symmetriska dialkylbern – stenssyror bör betecknas såsom parasyran, den senare såsom antisyran. Genom fraktionerad kristallisation kunde de tvenne syrorna åtskiljas. Parasyran visade en smältpunkt af 163-166°, antisyran af 108-111°. 0,1956 gr. parasyra gaf 0,414 gr. 0,165 gr. antisyra gaf 0,3504 C 57,85 57,9 H 8,0 8,0 gr. CO2 och 0,1456 gr. H2O 2 CO, och 0,1089 gr. H2O Ber f. C, H1404 58,1 % Parasyran kristalliserar i små rombiska blad, hvilka lösa sig i 110 delar vatten vid 20°. Antisyran kristalliserar i små asymmetriska taflor och löser sig i 37 delar vatten Syrornas ledningsförmåga har godhetsfullt blifvit bestämd af fil. mag. U. Collan, som deröfver meddelat följande: 1 Antisyran är således starkare än parasyran, såsom äförhållandet är hos dietylbernstenssyrorna. Hvardera tyl-bernstenssyran har en jämförelsevis hög affinitätsant, antisyran har bland de bekanta substituerade bernyrorna den högsta näst mesobenzyl-etyl-bernstens1) Jpphettas parasyran till en dess smältpunkt något öfande temperatur, anhydriseras den, ehuru icke synn lätt. Ur produkten erhålles vid inverkan af vatten a; endast en obetydlig mängd parasyra återbildas. ran öfvergår lättare i anhydrid, hvarur samma syra se Bischoff o. Walden. Ber. d. d. ch. Ges. 1890 s. 1954. |