Kl. XII 10' vid rubbning af djurets läge rör det extreiteterna och äfven hela kroppen. Kl. XII 20′ djuret utförde rörelser med bakre extremiterna, men ej med främre; vid knipning af huden med pintt inträdde rörelser i bakre extremiteterna, emellanåt mot it retade stället, men ej i främre extremiteterna. Kl. XII 54' djuret ligger fortfarande stilla; men luftäljningsrörelser framträda då och då under kort tid. Vid retg af huden samma reaktion som vid senaste observationen, n tillika svaga rörelser i främre extremiteterna. Djuret syrestitueras. Kl. I 17'. Djuret har intagit vanlig sittande ställning, sväljningsrörelserna fortgå kontinuerligt; vid retning af huinträda rörelser i alla extremiterna. Djuret synes blifvit rställdt. Af detta försök kan ej afgöras om rörelserna i bakre emiteterna tillfölje af retningen, då sömntillståndet var t utprägladt, äro att betraktas såsom muskelreflexer elsåsom voluntära, beroende af viljans inflytande; vi hafva ör upprepat försöket under följande förändrade form. Försök 25. En groda förgiftades kl. 55′ med sex delk, sedan aorta communis på samma sätt som i förra för= blifvit underbunden. Kl. XII 1' hade rörelserna i nedra maxillen upphört; med e extremiteterna utförde djuret rörelser, endast obetydligt främre. Kl. XII 6' vid retning af huden framträdde rörelser i extremiterna, men icke eller endast ringa i främre. Djuekapiterades förmedelst ett snitt genom trumhinnorna, reparatet upphängdes från nedra maxillen. Vid mekanisk g af hud, simhud eller tå på ena bakre extremiteten ädde rörelser i samma extremitet; vid dylik retning af ställe på bålen eller på främre extremiteterna inträdde reaktion. Vid retning af huden på ena bakre extremimed förtunnad ättiksyra inträdde ganska lifliga rörelser tt i samma extremitet, utan äfven ehuru svagare i bakre iteten på andra sidan; dylik retning på andra ställen af gaf ingen reaktion. Efter försöken befanns hjertat slå, i förlångsammad rhytm. De båda föregående försöken och särskildt det senare visa att hudreflexer till bakre extremiteterna komma till stånd ifall de tillförande blodkärlen underbindas före förgiftningen. Då vidare i dessa försök blodtillförseln till ryggmärgen icke var förhindrad, så visa försöken att de banor i ryggmärgen, som förmedla retningstillståndens öfvergång från sensibla till motoriska nerverna, icke synnerligen influeras af giftet; preparatens något försvagade reflexförmåga får väl härledas af giftets inverkan på de periferiska nervstammarne ofvanom ligaturen. Försök 26. Sedan os coccygis blifvit aflägsnadt underbands arteria iliaca communis på högra sidan och djuret förgiftades kl. XI 22′ med sex delstreck af lösningen. Kl. XI 36' fortgingo rörelserna i nedra maxillen endast tidtals, men djuret bibehöll den vanliga sittande ställningen. Kl. XI 40' hade luftsväljningsrörelserna helt och hållet upphört; hufvudet hvilar mot underlaget; den högra underbundna extremiteten håller djuret uppdragen invid kroppen, de öfriga extremiteterna bibehålla det läge dem gifves; vid mekanisk retning af huden framträda rörelser i den underbundna extremiteten, endast obetydligt i de öfriga. Kl. XI 45′ vid mekanisk retning af huden framträder reaktion i den underbundna extremiteten, knappt alls i de öfriga, Reflexpreparat förfärdigades såsom i de föregående försöken. Vid mekanisk retning af huden å den underbundna extremiteten inträdde, visserligen svag men i alla fall tydlig reflex i denna extremitet, ej i någon annan; vid dylik hudretning på andra ställen framträdde ingen reaktion. Vid retning af huden med förtunnad ättiksyra framträdde alldeles samma förhållanden, blott med den skilnad att reflexerna i den underbundna extremiteten voro betydligt starkare; dess rörelser skedde mot det retade stället. Efter försöken befanns hjertat hafva upphört att slå, men vid stöt mot detsamma vidtogo hjertslagen åter under några sekunder. Detta försök visar åter att reflexerna i ryggmärgen icke synnerligt åtminstone influeras af giftet. Då vidare reflexer i den underbundna extremiteten icke ens med förtunnad ättiksyra kunde framkallas från huden å andra bakre extremiteten, så bevisas härmed att de sensibla nerverna å sistnämnda extremitet förlamats under giftets inflytande. Undersökningarna hafva sålunda visat att magnesiumsulfat vid subkutan användning nedsätter verksamheten i tvärstrimmiga muskler och periferiska nervstammar, både motoriska och sensibla. Härmed kunna åtminstone delvis. de observerade förgiftningsfenomenen förklaras, t. ex. uteblifven anæmisk kramp och förminskad reflexverksamhet, likaså förminskad hjertverksamhet och dermed förminskadt blodtryck; häri kan äfven förklaringen för respirationens upphörande sökas. På ryggmärgens reflexapparater utöfvar detta gift intet eller ej synnerligt inflytande. Härmed och med det nyss nämnda inflytandet på periferiska nervstammar finna reflexernas förhållanden i extremiteter med underbundna blodkärl sin förklaring. I hvilken mån de förhållanden respirationsrörelserna och anæmisk kramp visa under giftets inflytande, bero på upphäfd resp. förminskad verksamhet i respirationscentra och de så kallade anæmiska krampcentra i förlängda märgen tillåta försöken ej afgöra. Att deremot det i fråga varande ämnet utöfvar inflytande på delar i hjernan som förmedla sinnesförnimmelserna och den högre psykiska verksamheten öfverhufvud, synes det narkotiska tillståndet ådagalägga. Vergleich zwischen den Entladungsversuchen mit statischer Elektricität und solchen mit continuirlichen Strömen. Von Th. Homén. In drei Abhandlungen,,Ueber die Electricitätsleitung der Gase") habe ich gezeigt, dass bei continuirlichem Durchgange der Electricität durch verdünnte Luft die Potentialdifferenz zweier Querschnitte der Luftsäule constant, von der Stromstärke unabhängig ist. Die Versuche wurden mit Anwendung von galvanischen Strömen, welche eine grosse galv. Batterie lieferte, gemacht und der Widerstand der Luft bei Druck zwischen 0,089 und 80,9 m. m. Quecksilber bestimmt. Dieser Widerstand ist, dem obenerwähnten gemäss, als eine electromotorische Gegenkraft zu fassen und in derselben Einheit wie diese Kraft zu messen. Bei Discussion der Resultate ist unter anderem erwähnt, wie die zum Einleiten einer Entladung erforderliche Potentialdifferenz zwischen den Electroden viel grösser ist, als die Potentialdifferenz während der Dauer des Stromes. Die Electroden, welche beweglich waren, mussten z. B. besonders bei Druck über 10 mm, einander bedeutend genähert werden, um eine erste Entladung zu erhalten, wonach sie wieder auf vielmal grössere Distancen entfernt werden konnten, ohne dass die Entladung erlosch. Ein 1) Acta Soc. Sc. Fenn. Tom. 16 u. 17, 1886 u. 1888. Vergleich Wied. Ann. Bd. 38 p. 172. 1889. rgleich dieser Widerstandsbestimmungen mit continuirem Strome mit den Entladungsversuchen mit statistischer ctricität, wo es sich um die zum Hervorbringen einer ladung nöthige Potentialdifferenz handelt, ist also vielht nicht ohne Interesse. Ausser älteren Entladungsversuchen,') wobei die elecche Tension in beliebigen Einheiten gemessen wurde, in neuerer Zeit Untersuchungen von Thomson2), v. Oeten3), Macfarlane), Baille"), Qvincke"), Bichat und Blond, Liebig ), Paschen) und Freiberg 10) gemacht worden, ei die zur Entladung nöthige Potentialdifferenz zwischen Electroden in absoluten electrostatischen Einheiten oder, Oettingen und Freiberg, in Volt bestimmt ist. Die ten Versuche sind in Luft von gewöhnlicher Dichtigkeit acht, um die Variationen des Entladungspotentials mit Schlagweite und um den Einfluss der Form der Elecen zu bestimmen. Aus diesen Untersuchungen geht hervor, dass bei gelichem Luftdruck das Entladungspotential für verschieElectrodenarten (Spitzen, Kugeln von verschiedenem eter und Platten) mit wachsender Schlagweite in ganz niedenem Maasse zunimmt. Für die grössten Kugeln, für die Platten, nähert sich der Werth des Entladungsials ziemlich einer linearen Function der Schlagweite, ) Siehe Wiedemanns Lehre von der Electricität IV 2 p. 647 u. ad Homén: „Elektriska motståndet hos förtunnad luft". Helsing83. ) Thomson, Proc. Roy. Soc. Bd. 10 p. 326, 1860; Phil. Mag. (4) p. 316, 1860. ■v. Oettingen, Pogg. Ann. Jubelb. p. 275. 1874, Macfarlane, Phil, Mag. (5) Bd. 10 p. 389, 1880. Baille, Journal de Physique (2) T. 1 p. 169, 1882. Ann. de Bichat und Blondlot, Journal de Physique (2) T. 5 p. 325, 1886. Paschen, Wied. Ann. Bd. 37 p. 69. 1889. Freiberg, Wied. Ann. Bd. 38 p. 231. 1889. E |