Dionysius från Halikarnassus och samhälls klasserna i Rom. Bidrag till kännedomen om den romersk-grekiska historiografin af Väinö Nordström. Livius säger, att genom den brand Gallerne läto öfvergå Rom alla monument och literära minnesmärken, som tidigare funnits i staden, förstördes. Detta yttrande är visserligen öfverdrifvet, men vittnar om, att man redan i forntiden ansåg blott föga kunna konstateras angående Roms äldre historia. Huru förhåller sig traditionen gentemot denna historia? Granskar man den berättelse om romerska republikens äldre skede, som från antiken blifvit bevarad till vår tid, finner man snart, att i den samma ingå tvänne olika beståndsdelar. Till sin stil ålderdomliga och knapphändigt affattade notiser samt utförliga berättelser äro utan vidare förmedling stälda bredvid hvarandra. Om de äldre författare, som skildrat Roms historia, veta vi, att de haft blott korta meddelanden att göra. En klagan häröfver höra vi hos Dionysius från Halikarnassus: 1) „Häfdatecknaren Hieronymus från Kardia var, så vidt jag vet, den förste, som i sin afhandling öfver epigonerne berörde Roms äldre historia; men detta gjorde han i största korthet. Senare berättade Timäus från Sicilien i sin allmänna historia de älsta tilldragelserna (i största korthet), men egnade åt Pyrrhi från Epirus krig en hel afhandling. Samma händelser behandlade Antigonus, Polybius, Silenus m. fl., ehuru på olika sätt. Hvar och en af dessa har skrif 1) 1, 6, 13 f. Dionysi H. antiquit. Roman. quae supers. ed. C. Jacoby. Lipsiae 1885. vit blott få sidor härom, hvarvid de icke användt tillbörlig kritik, utan lagt tro till ogrundade rykten. Alldeles dylika framställningar lämnade de romare, som skrefvo på grekiska öfver stadens forntid. De älsta äro Quintus Fabius och Lucius Cincius, hvilka lefde vid tiden för de puniska krigen. Dessa båda män beskrefvo alt, hvartill de varit ögonvittnen, ytterst noggrant, men affärdade helt kort de älsta tilldragelser, som följde på stadens grundläggning." Till de här nämde kunna vi tillägga bl. a. Acilius, som äfven behandlade den äldre tiden till och med de puniska krigen. Äfven hans framställning var ytterst knapphändig. Från Gracchernes tid finna vi framställningen af de tidigare perioderna i Roms historia svälla till betydligt. Denna omständighet har väckt misstro mot traditionen, hvarför det blifvit den historisk-genetiska forskningens uppgift att klargöra hvarifrån de olika tillägg i berättelsen härstamma, hvilka tyda på en senare ålder; hos hvilka auktorer äldre och tillförlitliga uppgifter finnas; samt i hvilka partier af sina arbeten respektive författare bevarat dem, och hvilka minnen från republikens älsta tider kunnat bevaras till den historiska tiden. Flere undersökningar i denna riktning ha blifvit gjorda. Vår kunskap om ifrågavarande period af Roms historia få vi till största delen grunda på Livii och Dionysii framställningar. Af Nitzsch' och andres undersökningar framgår, att Dionysius i sin Archäologia Romaïka har många själfgjorda tillägg 1). I hufvudsak gåfvo dock redan Licinius Macer och Valerius Antias åt framställningen om Roms älsta historia den retoriska karaktär, hvilken vi finna hos Dionysius. Från dem 1) Dionysius var själf grek och skref för en grekisk läsarekrets. Det låg i hans natur att förfara tämmeligen godtyckligt. Man får sålunda anta, att många af de tal, som ingå i hans historie, äro värk af hans egen hand. Märkligt synes mig särskildt det tal vara D. 7, 55 sätter i munnen på Manius Valerius. År 491 f. Kr. utvecklar denne en statsfilosofi, som starkt påminner om Aristoteles! härstammar också den uppfattning, som ligger till grund för skildringen af den politiska striden mellan patricier och plebejer. Den politiska motsatsen mellan dessa stånd är enligt nyssnämde auktorer i hufvudsak lik partidelningen mellan optimater och demokrater på Sullas tid. Man vet att Licinius i Roms äldre historia velat finna bevis för rättmätigheten af folkvännernes sträfvanden under republikens sista århundrade. Valerius Antias åter skref till en förmedlande politiks och förnämligast till sin släkts förhärligande. Nedanför skall jag från Dionysii ståndpunkt lämna en skildring af de olika samhällsståndens sociala läge under de sjuttio första åren af den romerska republikens tillvara. En kritik af traditionen skall omedelbart följa därpå. Redan under republikens tidigaste år rådde så menar vår sagesman ett stort socialt missförhållande i Rom, en klyfta mellan rike och fattige. Bland de mål, kring hvilka partistriden mellan patricier och plebejer rörde sig, nämnas oftast följande trenne af ekonomisk natur. 1. Fullständig afskrifning eller partiell nedsättning af skulderna. 2. Anskaffande af spanmål åt de fattige, gratis eller mot lågt nedsatt pris. 3. Fördelning af statsjord åt de fattige. Ur de yttranden, som vid lösningen af dessa sociala spörjsmål fällas af förnäme och fattige, äfvensom ur Dionysii eller hans källförfattares -- egna tillägg uttager jag således först en karaktäristik af patricierne. Patricier. Appius Claudius 1), en talare, som uppträder hos Dionysius, tillstår att patricier gåfvo penninglån åt de fattige och Dionysius intygar det själf på flere ställen. Den sistnämdes yttranden tyckas gå ut på, att det uteslutande var patri 1) 5, 66 o. a. cier 1), som idkade denna lånerörelse. Också omtalas bland långifvare endast sådana. Märkligt är, att särskildt senatorer 2) förebrås för att ha bedrifvit ocker. Härmed känna vi en af de förvärfskällor patricierne — enligt Dionysii föreställning om de älsta förhållandena i Rom anlitat. Denna penninghandel bedrefs så, att långifvaren 3) öfverlämnade åt den behöfvande ) en penningsumma 3) mot faststäld ränta ). Härmed var ett fördrag ingånget. Enligt Valerii uttalande voro de, som bedrefvo ett formligt procenteri, några öfvermodiga och vinningslystna personer 7). Sådan som deras karaktär utvecklade sig ur detta förvärf, återspeglar den sig i de drastiska skildringar Dionysius ger af den behandling, för hvilken gäldenärerne voro utsatta från sina fordringsägares sida. Dessa nöjde sig icke med att skoningslöst infordra kapital och ränta §), utan fråntogo vid bristande tillgångar - den skuldsatte hans gård 9), samt misshandlade 10) och slog i bojor 11) gäldenären själf, hans hustru och barn. 1) οἱ τὰ χρέα τοῖς συμβαλοῦσι διαλῦσαι οὐ δυνάμενοι πολλοὶ σφόδρα ὄντες οὐδ ̓ ἐβούλοντο κοινωνεῖν οὐδενὸς ἔργου τοῖς πατρικίοις, εἰ μὴ ψηφίσαιντο αὐτοῖς χρεῶν ἄφεσιν 5, 63, 15. ... 2) Exempelvis Appius Claudius, hvarom utförligare nedan. *) zve@geiλéτns 6, 22, 12 kallas gäldenären. 5) τὰ χρήματα 5, 65, 11; τὸ χρέος 6, 20, 18; jfr τὰ συμβόλαια 5. 69, 21; τὰ συναλλάγματα 6, 22, 18. *) οἱ τόκοι 6, 22, 18. 7) ὑβριστὰς δέ τινας καὶ πλεονέκτας περὶ χρηματισμὸν ἄδικον δεινῶς ἐσπουδακότας, οἳ πρὸς πολὺ διάφορον καὶ ἐπὶ μεγάλοις δανεισθέν τόκοις πολλὰ καταδουλωσάμενοι πολιτῶν σώματα,. 6, 58, 2 f. 8) 6, 22, 16 f. 9) 6, 29, 1. 10) 6, 26 o. 16, 9 jfr. 6, 58; 79; 82. 11) 5, 53; 6, 26, 27; 59; 79. Omedelbart efter betalningsterminens slut ür den gäldenär, som icke kan betala lân och räntor τῷ δανειστῇ ἀγώγιμος πρὸς τὰ χρέα 5, 64, 69, 6, 37 utan laga dom 5, 69, 6, 23, 201 29; 59; 16, 9. Mot den rom. rättstermen nexus svarar hos D. zatɛzóμενος πρὸς τὰ χρέα 5, 69. Jfr. vidare uttrycken δοῦλος, δουλεύειν, δουλοῦσθαι 6. 26; 58; 59; 16, 9. I detta afscende kan man finna en hel samling uttalanden om långifvare. Dionysius 1) finner det vara hårdt, att fordringsägarene icke ens under den värsta penningkris vilja efterskänka räntesatserna. M. Valerius Publicola säger ogillande, att de icke vilja med sina pengar göra pebejerna någon uppoffring 2). Appius Claudius 3) menar, att patricierne äro i besittning af det, som deras fäder lämnat i arf och de själfve genom arbetsamhet och måttligt lefnadssätt förvärfvat“, ej häller finner han däri något anstötligt, att de låna ut pengar, då ju ändamålet icke är att förtrycka och plåga de fattige, utan att befordra handel och jordbruk 4). Sammaledes lyder hans omdöme i ett annat sammanhang. Hvad honom själf beträffar ), nekar han till att hafva genom användande af våld sökt förkofra sin förmögenhet, hvilket han nu stämplar såsom icke anstående en fri medborgare 6), och säger sig ha låtit andra njuta af hans ägodelar 7). Dionysius 8) intygar om honom, att han var ädelmodig i sitt privata lif. Likaså framhållas andra patricier, bland dem Menenius Agrippa), särskildt, emedan de visat sig måttliga i fråga om penningförtjänst. Där långifvarene klaga öfver att de ,,lidit förluster genom fienderna" 10), ha de uttryckligen nämt sköflade eller förlorade jordegendomar, som de enligt den tradition 1) 6, 22, 15 f. 2) 5, 65, 11. 3) 5, 66, 1, där många berömmande epitet tilldelas patricierne. *) 5, 66, 24. 5) 6, 59, 11 f. *) ἐπιτήδευμα οὔτε πολιτικὸν οὔτ ̓ εὐπρεπές, ὡς ἀπὸ παντὸς χρηματίζεσθαι προήρημαι τρόπου 6, 59, 12; i lan mot laglig ranta finner han dock intet anstötligt οὐδ ̓ εἴ τινες νόμῳ συγχωρούμενόν τι ἔδρασαν ἀδικεῖν αὐτοὺς οἴομαι 59, 3 f. 7) 6, 59, 22 f. *) 6, 59, 23. 9) 6, 96, 7. 10) 6, 22, 10. |