ἐπὶ τὸ ἔλαττον καταβάλλων τὸ ἐπιτήδευμα καὶ διασύρων τῇ ταπεινότητι. 1959. Plin. N. H. XXXV. 27. idem (divos Augustus) in curia quoque quam in comitio consecrabat duas tabulas impressit parieti, Nemeam cet. (s. oben 1817.) 28. alterius tabulae admiratio est puberem filium seni patri similem esse aetatis salva differentia supervolante aquila draconem complexa. Philochares hoc suum opus esse testatus est. 5 inmensam, vel unam si tantum hanc tabulam aliquis aestimet, potentiam artis, cum propter Philocharen ignobilissimos alioqui Glaucionem filiumque eius Aristippum senatus populi Romani tot saeculis spectet. Hippys oder Hippeus (von Athen?) 1960. Athen. ΧΙ. p. 474. D. Πολέμων δ ̓ ἐν τοῖς πρὸς Αντίγονον περὶ ζωγράφων φησίν· Ἀθήνησιν ἐν τῷ Πειρίθου γαμῷ πεποίηκεν Ἱππεὺς τὴν μὲν οἰνοχόην καὶ τὸ κύπελλον λίθινα, χρυσῷ τὰ χείλη περιτεραμνίσας, τὰς δὲ κλισίας ἐλατίνας, χαμᾶζε ποικίλοις στρώμασι κεκοσμημένας, ἐκπώματα δὲ κεραμέους κανθάρους, καὶ τὸν λύχνον ὁμοίως ἐκ τῆς ὀροφῆς ἐξηρτημένον ἀνακεχυμένας ἔχοντα τὰς φλόγας. (Vgl. Preller, Polemonis fragmm. p. 105, der aber das Werk für ein statuarisches hält (?); nach Polemons Datum, Ol. 145. fällt der Maler früher.) 1961. Plin. N. H. XXXV. 138. hactenus indicatis cet. (s. 1942.) 141. Hippys Neptuno et Victoria (spectatur). Alkimachos (von Athen?) 1962. Plin. N. H. XXXV. 138. hactenus indicatis cet. (s. 1942.) 139. ... Alcimachus Dioxippum (pinxit) qui pancratio Olympiae citra pulveris iactum, quod vocant aconiti, vicit. (Dioxippos war Athener und besiegte den Makedonen Korragos unter Alexandros' Augen, Aelian. Var. hist. X. 22 u. A.) Peiraïkos (von Athen? Peiraieus?) 1963. Plin. N. H. XXXV. 112. namque subtexi par est minoris picturae celebris in penicillo, e quibus fuit Piraeicus. arte paucis postferendus proposito nescio an destruxerit se, quoniam humilia quidem secutus humilitatis tamen summam adeptus est gloriam. tonstrinas sutrinasque pinxit et asellos et opsonia ac similia, ob hoc cognomina- 5 tus rhyparographos), in iis consummatae voluptatis, quippe eae pluris veniere quam maxumae multorum. a) So die Ueberlieferung, an der Brunn, K.G. II. 260 festhält, Welcker zu Philostr. Imagg. p. 397 und zu Müllers Handb. 163. 5 wollte mit Anderen (s. Silligs Plinius a. a. О.) ¿wnоyoάyos ändern, Urlichs Chrest. Plin. p. 366 conj. rhopicographos. 1964. Propert. III. 9. 12. Pireicus parva vindicat arte locum. (Peiraïkos' Zeitalter ist nicht überliefert; für die Ansetzung in diese Periode vgl. die Analogie unter Antiphilos oben 1942.) + Kallikles und Kalates. 1965. Plin. N. H. XXXV. 114. parva et Callicles fecit, item Calates comicis tabellis. Varro de Vita P. R. fragm. 1 s. 1805. (Herkunft und Zeit dieser Künstler sind ungewiss, sie sind hier nur wegen der Verwandtschaft mit Peiraïkos aufgenommen.) Kleinasiaten. Ktesilochos, Apelles' (Bruder? und) Schüler. Suid. v. Απελλής s. oben 1828. 1966. Plin. N. H. XXXV. 138. hactenus indicatis cet. (s. oben 1942.) 140. Ctesilochus Apellis discipulus petulanti pictura innotuit, love Liberum parturiente depicto mitrato et muliebriter ingemescente inter opstetricia dearum. Perseus, Apelles' Schüler. Plin. N. H. XXXV. 111 s. oben 1901. Kydias von Kythnos. 1967. Eustath. ad Dionys. Perieg. v. 526. (Κύθνος) ἀφ ̓ ἧς Κύθ νιος λέγεται τυρός· ἐξ ἧς καὶ ζωγράφος ὄνομα ἔχων Κυδίας. 1968. Steph. Βyzant. v. Κύθνος . . . ὁ νησιώτης Κύθνιος· καὶ Κύθ νιος ὁ τυρὸς καὶ Κύθνιος ὁ ζωγράφος. 1969. Plin. N. H. XXXV. 130. eodem tempore (des Euphranor) fuere et Cydias), cuius tabulam Argonautas HS. CXXXXIIII Hortensius orator mercatus est eique aedem fecit in Tusculano suo, Euphranoris autem discipulus Antidotus (s. oben 1810.) a) fuere in allen Codices, auf Kydias und Antidotos bezüglich; cydi et cydias Bamb. u. A., Cydias Cythnius conj. Bergk, Exercit. Plin. II. 8. (Vgl. Cass. Dio LIII. 27. Αγρίππας . . . τὸ ἄστυ τοῖς ἰδίοις τέλεσιν ἐπεκόσμησεν· τοῦτο μὲν γὰρ τὴν στοὰν τὴν τοῦ Ποσειδῶνος ὠνομασμένην καὶ ἐξωκο δόμησεν ἐπὶ ταῖς ναυκρατίαις καὶ τῇ τῶν ̓Αργοναυτῶν γραφῇ ἐπελάμπρυνεν und s. Panofka, Archaeol. Ztg. 1848. S. 102 * f.) 1970. Theophr. de lapid. 95. γίγνεται μίλτος καὶ ἐκ τῆς ὤχρας και τακαιομένης, ἀλλὰ χείρων· τὸ δὲ εὕρημα Κυδίου· συνεῖδε γὰρ ἐκεῖνος ὡς φασι κατακαυθέντος τινὸς πανδοχείου τὴν ὠχραν ἰδὼν ἡμίκαυστον καὶ πεφοινιγμένον. (Wegen Gnathon von Thasos, den Brunn, K.G. II. 261 unter den Malern aufzählt, vgl. Bursian, Archaeol. Ztg. 1860 S. 47, der ihn als Walker (γναφεύς, nicht γραφεύς in den Handschriften bei Hippokrat. Εpidem. I. 2. 9 ed. Littré) nachweist.) Maler aus verschiedenen Gegenden und von unbekannter Herkunft. Iphion von Korinth. 1971. Anthol. Gr. I. 75. 80. (86.) (Palat. ΙΧ. 757.) Σιμωνίδου) (ἄδηλον). Ἰφίων τόδ ̓ ἔργαψε Κορίνθιος· οὐκ ἔνι μῶμος χερσίν, ἐπεὶ δόξας ἔργα πολὺ προφέρει. a) Vgl. Benndorf de Anthol. Gr. epigr. quae ad artes spect. p. 12 und 27. 1972. Anthol. Gr. I. 74. 79. (85.) (Palat. ΧΙΙΙ. 17.) ἄδηλον. Ἰφίων ἔργαψεν ἑᾷ χερί, τόν ποκα ὕδωρ θρέψε Πειρήνης ἄπο. Glaukion von Korinth s. 1977. lin. 2. Pyrrhon (der Skeptiker) von Elis. (Ol. 99-123.) 1973. Diog. Laert. IX. 61. Πύρρων Ἠλεῖος Πλειστάρχου μὲν ἦν υἱός . . . ὥς φησι δὲ Ἀπολλόδωρος ἐν χρονικοῖς πρότερον ἦν ζωγρά φος. 62. Αντίγονος δέ φησιν ὁ Καρύστιος ἐν τῷ περὶ Πύρρωνος τάδε περὶ αὐτοῦ· ὅτι τὴν ἀρχὴν ἄδοξός τε ἦν καὶ πένης καὶ ζωγράφος· σώζεσθαί τε αὐτοῦ ἐν Ηλιδι ἐν τῷ γυμνασίῳ λαμπαδιστὰς μετρίως ἔχοντας. (Vgl. Suid. v. Πύρρων Πλειστάρχου, Ἠλεῖος . . . καὶ πρότερον μὲν ἦν ζωγρά φος und Lucian. Bis accus. 24. ΔΙΚΗ. τὸν Πύῤῥωνα κήρυττε. 25. ΕΡΜ. ἀλλ ̓ ἡ μὲν γραφικὴ πάρεστιν, ὦ Δίκη, ὁ Πύῤῥων δὲ οὐδὲ τὴν ἀρχὴν ἀνελήλυθε κτλ.) Ismenias von Chalkis. 1974. Plut. Vita X Orat. Lycurg. 37. κατήγον (Lykurgos Familie) τὸ γένος ἀπὸ Βούτου καὶ Ἐρεχθέως ... 38. καὶ ἔστιν αὕτη ἡ ἀναγωγὴ τοῦ γένους τῶν ἱερασαμένων τοῦ Ποσειδῶνος ἐν πίνακι τελείῳ, ὃς ἀνάκειται ἐν Ἐρεχθείῳ γεγραμμένος ὑπ ̓ Ισμηνίου τοῦ Χαλκιδέως. 39. . . . τὸν δὲ πίνακα ἀνέθηκεν Αβρων ὁ παῖς αὐτοῦ 5 λαχὼν ἐκ τοῦ γένους τὴν ἱερωσύνην καὶ παραχωρήσας τῷ ἀδελφῷ Λυκόφρονι· καὶ διὰ τοῦτο πεποίηται ὁ βρων προσδιδοὺς αὐτῷ τὴν τρίαιναν. Athenion von Maroneia in Thrakien. 1975. Plin. N. H. XXXV. 134. Niciae (s. oben 1811 ff.) comparatur et aliquando praefertur Athenion Maronites Glaucionis Corinthii discipulus, austerior colore et in austeritate incundior, ut in ipsa pictura eruditio eluceat. pinxit No. 1. in templo Eleusine phylarchum et No. 2. Athenis frequentiam quam vocavere 5 syngenicon (vgl. 1976. und s. unten unter Timomachos), item No. 3. Achillem virginis habitu occultatum Ulixe deprehendente, D. ant. Schriftquellen z. Gesch. d. bild. Künste b. d. Gr. 24 et No. 4. in una tabula VI signa, No. 5. quaque maxume inclaruit, agasonem cum equo. (Vgl. Pausan. I. 26. 3. (zu No. 1.) Ὀλυμπιοδώρῳ δὲ τόδε μέν ἐστιν ἔργον μέ γιστον, χωρὶς τούτων ὧν ἔπραξε Πειραιᾶ καὶ Μουνυχίαν ἀνασωσάμενος. ποιουμένων δὲ Μακεδόνων καταδρομὴν ἐς Ἐλευσῖνα, Ελευσινίους συντάξας ἐνίκα τοὺς Μακεδόνας. πρότερον δὲ ἔτι τούτων, ἐςβαλόντος ἐς τὴν ̓Αττικὴν Κασσάνδρου πλεύσας Ολυμπιόδωρος ἐς Αιτωλίαν 'βοηθεῖν Αιτωλοὺς ἔπεισε, καὶ τὸ συμμαχικὸν τοῦτο ἐγένετο Αθηναίοις αἴτιον μάλιστα διαφυγεῖν τὸν Κασσάνδρου πόλεμον. Ολυμπιοδώρῳ δὲ τοῦτο μὲν ἐν ̓Αθήναις εἰσὶν ἔν τε ἀκροπόλει καὶ ἐν πρυτανείῳ τιμαί, τοῦτο δὲ ἐν Ἐλευσῖνι γραφή und s. wegen des Datums, vor Ol. 121. 1, Brunn, K.G. II. S. 295.) Helena, Timons Tochter aus Aigypton. 1976. Ptolem. Hephaest. bei Phot. Bibl. p. 482. (ed. Hoeschel.) καὶ ἡ ζωγράφος Ἑλένη τοῦ καταλόγου ἐστὶ τούτου (der Weiber des Namens Helena), Τίμωνος τοῦ Αἰγυπτίου θυγάτηρ, ἥτις τὴν ἐν Ἴσσῳ μάχην ἐκείνοις ἀκμάζουσα τοῖς χρόνοις ἔγραψε. καὶ ἐν τῷ τῆς Εἰρίνης τεμένει ἐπὶ Οὐεσπασιανοῦ ἀνετέθη ἡ γραφή. (Wegen der Zurückführung des berühmten pompejaner Mosaiks der Alexanderschlacht auf dieses Bild s. mein Pompeji, 2. Aufl. II. S. 228.) Polyeidos von? 1977. Diodor. Sicul. XIV. 46. ἤκμασεν δὲ κατὰ τοῦτον τὸν ἐνιαυτὸν (Ο1. 95. 3) οἱ ἐπισημότατοι διθυραμβοποιοί, Φιλόξενος Κυθήριος, Τιμόθεος Μιλήσιος, Τελέστης Σελινούντιος, Πολύειδος, ὃς καὶ ζωγραφικῆς καὶ μουσικῆς εἶχεν ἐμπειρίαν. + Elasippos von? 1978. Plin. N. H. XXXV. 122. ceris pingere ac picturam inurere quis primus excogitaverit, non constat. quidam Aristidis inventum putant . . . sed aliquanto vetustiores encausticae picturae exstitere, ut Polygnoti et Nicanoris et Arcesilai Pariorum. Elasippus quoque Aeginae picturae suae inscripsit ἐνέκαεν, quod profecto non fecisset, nisi encaustica inventa. .. Theomnestos von? 1979. Plin. N. H. XXXV. 107. eadem aetate (wie Protogenes) fuit Asclepiodorus . . . huic Mnaso tyrannus (s. oben 1779. lin. 10.) pro duodecim dis dedit in singulos minas tricenas, idemque Theomnesto in singulos heroas vicenas. Dikaiogenes von? 1980. Plin. N. H. XXXV. 146. sunt etiamnum non ignobiles quidem, in transcursu tamen dicendi... Dicaeogenes qui cum Demetrio rege vixit (gegen Ol. 120.) |