VÅRA ÖFVERSITTARE UNGDOMSMINNEN OCH LÄROVERKSSTUDIER AF OSCAR SVAHN Förf. till "Våra Öfverliggare". "Akademiska Studier" m. m. INLEDNINGSORD. I. Hvad är en öfversittare? et är, skulle man ju kunna säga, en själfvisk individ, som missbrukar sin andliga eller kroppsliga öfverlägsenhet eller andra honom till buds stående maktmedel för att till främjan det af egna afsikter eller drifter göra ett obehörigt intrång på det rättsområde, som tillhör en annan individ, till hvilken han träder i förhållande. Öfversitteriet inom människans värld innebär sålunda ett opersonligt förhållande mellan individerna, ty en människa, som ej vill erkänna en annan människa såsom person, frånkänner sig i och med detsamma också förmånen att själf vara och kallas en person. I motsats mot det opersonliga förhållandet står det personliga, som af kristendomen betecknas med sådana uttryck som Älska din nästa såsom dig själf» eller >> Allt hvad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem». Kampen mellan dessa båda principer utgör det underbara skådespel, som utvecklat sig så att säga bakom det skenbara virrvarr af händelser, stordåd och blodsdåd, segrar och nederlag, omhvälfningar och pånyttfödelser, som vi vanligen be nämna världshistorien. Skådespelets namn är mänsklighetens uppfostran, och dess grundtanke, som städse lyser med ett starkare eller svagare stjärnljus, äfven då arbetet tycks trefva sig fram i det djupaste mörker, pekar oaflåtligt på syftet att på en eller annan punkt bemästra själfviskheten eller att förmå öfversittaren som individ eller samfundsmakt att underordna sig personlighetsförhållandets kraf, och på detta sätt förvandlas så småningom allt flere mänskliga individer till personligheter, till människor med sedligt bestämd vilja, själfständiga inom eget och respekterande andras rättsområde. Framdrifningsmedlet i denna världsprocess kalla vi upplysning i detta ords egentliga och vidsträcktaste bemärkelse. Men om nu öfversitteriet, det opersonliga förhållandet, tillåtes innästla sig och frodas inom den samhällsinrättning, som särskildt har till uppgift att vårda själfva kärnan i utvecklingsarbetets framdrifningsmedel, nämligen den offentliga undervisningen, så är det uppenbart, att skolan måste i väsentlig mån förfela sin uppgift, hvaraf åter följer, att samhällets uppoffringar för det viktiga ändamålet i motsvarande grad förspillas. Att ett dylikt missförhållande faktiskt förefinnes i våra svenska läroverk jämte det myckna goda desamma äro i stånd att uppvisa, torde ingen uppmärksam iakttagare kunna bestrida. Öfversitteriet framträder här under tvenne hufvudformer. Är läraren alltför sträng, vare sig att han till öfvermått och i otid använder våldsamma maktmedel eller begagnar sin andliga öfverlägsenhet för att på ett opersonligt sätt framtvinga ett visst kunskapsmått eller ett yttre sken af tukt och ordning, så är han en öfversittare, en skräckman eller en »skrämma», som dresserar ett slafyngel i stället för att utveckla personligheter. Är däremot läraren slapp, liknöjd, hållningslös eller behäftad med löjliga egenheter, så är det han som blir slaf och lärjungarna öfversittare. Läraren, han som skulle varit ledaren och uppfostraren, är förvandlad till en »rodocka». Äfven i detta fall förspilles sålunda den uppfostrande undervisningens syfte, som ej kan uppnås utan under förutsättning att ett per |